För den som redan är övertygad verkar valet alltid enkelt. Det verkar nästan inte som ett val. Hur, tänker man, skulle man ens kunna överväga att rösta på något annat alternativ än det som jag själv ser alla fördelar med?
I sitt eget huvud går man igen argumenten gång på gång – och för varje gång verkar de allt starkare och alltmer övertygande. Kanske är man inte övertygad om precis allt, men när det kommer till kritan är till och med de egna svaga punkterna mer berättigade än det den politiska motståndaren menar vara sina starkaste kort. Det är som att lösa en ekvation – den slutar på samma sätt varje gång.
Det är inte helt olikt hur en supporter till ett idrottslag kan tänka inför säsongen: Visst börjar backbesättningen bli lite gammal, men när allt kommer omkring är det rutin som spelar roll i defensiven. Och är inte våra målvakter när allt kommer omkring de allra bästa i landet?
Så kan supportern tänka, och i tankarna övertyga sig själv tusen gånger om att det inte finns någon annan rimlig möjlig utgång än att det blir SM-guld i år – och detta redan innan säsongen har börjat. Sedan blåser domaren, och verkligheten kommer ikapp fantasin.
Det visar sig nämligen inte sällan att även de andra lagen har förberett sig inför säsongen, och att de är minst lika inställda på att de ska vinna serien och ta hem slutspelet i år. Till en början är det som en chock – vi hade ju vunnit den här serien redan innan den började! – men gradvis går sanningen upp för en: Det har blivit match av det här.
För en supporter är det förlåtligt att tänka så. För en politiker är det däremot oförlåtligt. Det är nämligen precis den inställningen som fäller sittande regeringar: I stället för att fokusera på vad man ska och vill göra, fokuserar man på allt bra man redan har gjort.
Det var så regeringen Persson föll 2006. Och det var till inte ringa del så regeringen Reinfeldt föll år 2014. Man såg inte hotet från de politiska motståndare som erbjöd väljarna ett nytt alternativ, och föll tillbaka till att peka på allt man de senaste åren tyckte att man hade gjort rätt.
Det allra tydligaste exemplet är kanske ändå det amerikanska presidentvalet för två år sedan. Det var så uppenbart för alla att Hillary Clinton var en så pass mycket mer kompetent kandidat än sin motståndare att hon gick till val på det, snarare än på en egen vision för samhället och regeringsmakten. Donald Trump var inte det minsta kompetent – men han hade en tydlig vision som alla kände till: Bygg en mur!
Konkretare än så blir ett politiskt program inte, och även om detta knappast är någon förebild finns det ändå någonting som vi i efterhand kan lära oss av den oväntade valsegern: För att vinna ett val räcker det inte med att vara skicklig och kompetent. Man måste också ha en tydlig idé för framtiden.
Där kommer vi också till höstens riksdagsval. År 2014 gick Socialdemokraterna till val på att ta ansvar för de offentliga finanserna och på att göra någonting åt arbetslösheten. Båda de sakerna har man lyckats med – och som lök på laxen går den svenska ekonomin just nu som tåget. Det är emellertid inte det man går till val på år 2018.
För att vinna väljarnas förtroende även för nästa mandatperiod krävs det att man presenterar ett tydligt mål för framtiden, och visar att man kan arbeta mot det. Det målet stavas välfärd och jämlikhet, och att ett solidariskt samhälle alltid är starkare än ett egoistiskt. För mig är det ett vattentätt argument – och när pipan nu blåser för valrörelsens slutfas kan vi bara hoppas att så många väljare som möjligt håller med.