Hör plötsligt mig själv säga ”You know, in Sweden we have a system…” inför den ryska delegationen som med stort intresse fångat upp varje ord och ivrigt väntar på fortsättningen.
Utmaningarna vi just pratat om kan göra den mest inbitna samhällsbyggaren knäsvag. Åldrande befolkning, hög arbetslöshet, ungdomar vars skolresultat speglar sina föräldrars utbildningsbakgrund, växande klyftor och en ökad känsla av otrygghet för att nämna något.
Drar nästan efter andan innan jag fortsätter. För hur beskriver man något så unikt och udda som den svenska modellen för en rad ryska parlamentariker?
Men sanningen är att det är i just denna vi själva har funnit vår styrka. Modellen som byggt Sverige starkt och som skiljer ut oss från andra.
Vi socialdemokrater har drivit på för att i samarbete utveckla vår samhällsmodell, där anställningstryggheten stärks med kollektivavtal. Där ingen ska behöva rea ut sin arbetskraft för att få ett jobb. Där vi tillsammans satsat på en generell välfärd som omfattar alla och en medveten fördelningspolitik som skapar jämlikhet.
Efter alla mina år med frågan om barnfattigdom blir det också med extra stolthet jag till den inresta delegationen lyfter fram några av de reformer som stärker jämlikheten och förbättrar villkoren för varje enskilt barn.
Ta vår satsning på fria läkemedel för alla barn som förändrat vardagen för många familjer eller vår reform som nu ger alla barn i åldern 8–19 år samma rätt till stöd för glasögon om man behöver under sin uppväxt. Föräldrar ska inte behöva tvingas mellan att betala räkningar och glasögon till barnen.
Läxhjälp till alla är en annan.
För oss är det självklart. Elever som vill och behöver läxhjälp ska få det – oavsett föräldrarnas betalningsförmåga. Reinfeldts skatteavdrag för några ersätts nu med läxhjälp på bred front. Alla barn ska ha rätt att lära sig det de behöver och bli sitt bästa jag för att också få möjlighet att välja det jobb de drömmer om i vuxenlivet. Det är den svenska modellen för mig.
Tre viktiga steg mot ett bättre Sverige och smarta investeringar som skulle göra skillnad i vilket land det än infördes.
För det är ju som Olof Palme sa redan det år jag föddes, 1977 om vårt gemensamma ansvar för barnen i samhället. ”Det är ju inte så att man ska hålla på med ’mina barn’ och ’dina barn’ i ett slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt. Utan det är frågan om våra gemensamma barn, alla barn, varenda tjatting, så att säga, och därför ska barnen sättas i förgrunden.”