I helgen gick SMHI för första gången ut med en värmevarning i klass 2, och ska man följa väderrapporterna finns det inga garantier för vare sig regn eller mildare väder i sikte under den närmaste tiden.
Det läge som redan tidigare var ansträngt, har nu blivit än mer bekymmersamt. Äldre, barn och gravida uppmanas till försiktighet och till ökad medvetenhet om vätskekonsumtionen, och på många håll i landet börjar nivåerna i vattentäkterna bli oroväckande låg; där råder bevattningsförbud och invånarna uppmuntras till sparsamhet.
Samtidigt fortsätter krisen inom jordbruket att rasa. Årets skörd förväntas bli ungefär en tredjedel av de tidigare årens snittskörd, och på grund av foderbrist tvingas allt fler boskapsbönder till nödslakt. Köerna till slakterierna ringlar redan långa, och runtom i landet kommer rapporter om butiker som slutar sälja utländskt kött för att ge bönderna chansen att få avsättning för sina produkter.
Till detta kommer också brandfaran. I många län råder eldnings- och grillningsförbud, och även om en sådan försiktighet är lovvärd kommer den inte att hindra torra skogar och marker från att fatta eld; redan nu kämpar räddningstjänsten och hemvärnet med att få bukt med stora bränder på flera håll i landet.
Så ser vi en provkarta växa fram över torkan – men också över samhällets svar på dess konsekvenser. Det är en prövning, men på varje punkt kan samhället bidra med råd och dåd för att göra någonting åt situationen; ibland räcker det med kostråd och förhållningsregler, andra gånger lånar vi in fler släckningshelikoptrar från våra grannländer.
På så sätt är krisen en illustration av hur det starka och välförberedda samhället fungerar när det är som bäst. Sällan har väl Svenskt Näringslivs tidigare ordförande Leif Östlings ord apropå skatten klingat så illa: ”Vad fan får jag för pengarna?”
Detsamma gäller de utsatta lantbrukarna. Jordbruksminister Sven-Erik Bucht (S) var tidigt på banan och lovade stöd i den här svåra situationen, och har nu förtydligat att det stödet kommer oavsett vad vi får av EU:s krisfonder.
Om torkan trots det har någonting apokalyptiskt över sig är det inte konstigt. Själva ordet ”torka” har för de allra flesta en ödesmättad eller rentav biblisk klang, och för tankarna till svedda åkrar, nödår och olyckstider.
Det är en bild som är djupt inpräntad i våra medvetanden, och när poeten T.S. Eliot skildrade civilisationens undergång i sin dikt Det öde landet använde han torkan som metafor:”Här finns inget vatten utan bara klipporKlippor och inget vatten och den sandiga vägenVägen som vindlar uppe bland bergenSom är berg utan vattenOm det fanns vatten skulle vi stanna och drickaBland klipporna kan man inte stanna eller tänka”
Och kanske är det inte orimligt att vara en smula apokalyptisk i det här läget. För även om klimatförändringarna inte ger sig tillkänna i enstaka väderfenomen, så negeras de inte heller av perioder med normalt väder. En svala gör ingen sommar, och en torka gör ingen klimatförändring: Den stora faran ligger inte i de förändringar vi ser, utan i den gradvisa höjningen av snittemperaturerna.
Men kanske är det just dessa extrema händelser som krävs för att vi ska få upp ögonen för vad som håller på att hända med vår planet. Och till förhoppningen om att vi alla ska klara torkan så gott som möjligt, kan vi lägga till den att höstens valrörelse blir den första där klimathotet spelar den huvudroll som det länge har förtjänat.