Räknefelet som drog ned brallorna på åtstramningspolitiken är den stora snackisen bland ekonomer världen över.
Bland tunga politiker framför allt i Europa har ju vägen ut ur krisen stavats nedskärningar och åtstramning.
Detta trots att konjunkturläget egentligen påkallar en helt annan politik, nämligen att tillväxten måste ta fart innan de offentliga finanserna angrips på bred front.
Resultatet av åtstramningspolitiken kan inte sägas vara lysande. 2012 och 2013, två år i rad, väntas negativ tillväxt - d v s krympande produktion - i euroländerna.
Argumentet från åtstramningsfundamentalisterna är att nedskärningarna skapar förtroende på marknaderna. Med ökat förtroende sjunker räntorna och tillväxten tar fart igen.
Så låter teorin, problemet är det inte fungerat i verkligheten. Åtstramningspolitiken har visat sig ha ett mycket högt pris.
Även om den slutligen skulle fungera kantas åtstramningsvägen av en lång rad förlorade år med massarbetslöshet och sänkta inkomster alldeles i i onödan för miljontals människor.
Varför drivs då den här politiken?
En av förklaringarna finns i en rapport publicerad 2010 av de två amerikanska ekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart.
De hävdade att det finns en "farlig" skuldnivå. Vid skulder på 90 procent av BNP och däröver skulle tillväxten plötsligt sjunka dramatiskt.
Både i Europa och i USA har rapporten utnyttjats för att motivera en snabb och kraftfull åtstramning.
Nyligen upptäckte dock några andra amerikanska forskare att det fanns flera stora fel i Rogoff-Reinharts rapport.
Tesen om en farlig skuldnivå med dramatiskt sjunkande tillväxt tycks inte alls stämma. Därmed faller också det "vetenskapliga" stödet för akut åtstramningspolitik i lågkonjunktur.
Det här är bara det senaste bakslaget för åtstramningsivrarna. Tidigare har Internationella Valutafonden visat att kraftfull åtstramning orsakar betydligt större negativa effekter än man tidigare trott.
Vilka politiska slutsatser kan dras av de här nyheterna?
Man skulle kunna förvänta sig att EU vrider om sin politik i en mer tillväxtorienterad riktning.
Men det är inte alls säkert att så sker. För åtstramningspolitiken är en del av en politisk agenda.
I USA är det republikanerna som driver den, i Europa främst Tysklands borgerliga regering.
Men också Anders Borg står bakom åtstramningspolitiken.
Men var det inte tuff åtstramning som bäddade för Sveriges framgångsrika skuldsanering i slutet av 1990-talet?
Nej, det var inte nedskärningarna i sig som räddade oss utan det faktum att den svenska ekonomin ensam befann sig i kris. Omvärlden ångade på som vanligt.
Vi klarade krisen tack vare stark draghjälp från en expanderande internationell ekonomi.
I dag är bilden annorlunda. Hela Europa går på knäna. Då behövs efterfrågestimulanser på bred front för att få fart på tillväxten och pressa tillbaka arbetslösheten.