Åtstramning eller efterfrågestimulans? Det är den stora internationella ekonomiska debatten.
En debatt som vi ser väldigt lite av i Sverige, där åtstramningssjukan tyvärr tycks grassera på båda sidor om den politiska blockgränsen.
Den amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman är ledande företrädare för stimulanslinjen. Han var i London nyligen och mötte bl a i en BBC-debatt några förespråkare för brittiska regeringens nedskärningspolitik.
Två saker överraskade i debatten (som kan ses på youtube, slå på krugman och bbc):
Hur enkelt Krugman krossade åtstramningsivrarnas argument.
Hur totalt olika som intelligenta och ekonomiskt kunniga människor kan bedöma vad som behöver göras för att få fart på ekonomin igen.
Krugman slog fast att åtstramning så här långt inte lett till några positiva resultat. Aktiviteten i ekonomierna har mattats. Marknadens förtroende har inte återkommit. De offentliga finanserna har inte förbättrats.
Åtstramningen krymper ju ekonomierna och leder till lägre inkomster för staten samtidigt som kostnaderna för arbetslöshet ökar. Det skapar även problem på längre sikt eftersom hög arbetslöshet slår ut många för gott ur arbetskraften.
Med en drastisk bild jämförde Paul Krugman med den medeltida läkekonstens åderlåtning, en kur som bara gjorde patienten ännu svagare.
Debattmotståndarna hade svårt att tro sina öron, att en så etablerad ekonom som Krugman kunde föreslå något så "ansvarslöst" som stimulanspolitik.
"Det är ju enkel matematik. Om du konsumerat för mycket är inte lösningen att låna mer", fastslog en av dem.
En nations ekonomi är inte som hushållsekonomin för en skuldsatt familj, framför allt inte i en lågkonjunktur, invände Krugman.
"Våra skulder har vi framför allt till varandra. Våra inkomster kommer från att vi säljer till varandra. Dina utgifter är min inkomst och mina utgifter är din inkomst."
"Om alla drar ned på sina utgifter - företag, hushåll och offentlig sektor - faller allas inkomster och skuldproblemet blir bara värre, inte bättre."
"Rätt tid för åtstramning är högkonjunkturen. Då kommer jag också att vara underskottshök", lovade Krugman.
Men statens andel av ekonomin måste minska och den privata sektorn ges större plats, då kommer jobben, hävdade Krugmans debattmotståndare.
Detta argument, menade Krugman, visar att åtstramningsivrarna egentligen inte värnar om statens finanser utan utnyttjar den aktuella situationen för att driva ideologiska krav på en mindre stat.
Med outnyttjade resurser i form av människor och kapital stjäl nämligen inte en ökning av de offentliga utgifterna resurser från den privata sektorn.
Men att lämna över en stor skuldbörda till våra barn vore omoraliskt, det måste väl Krugman ändå hålla med om?
"Nej. Den största skuld vi kan lämna efter oss är att inte ge våra barn chansen att komma in på arbetsmarknaden."