Vad hände med drömmen om ett bättre liv för alla och om ett rättvist, solidariskt, öppet, starkt, sammanhållet och fredligt Europa? För miljontals européer har den blivit en personlig mardröm när välfärden skärs ned, lönerna pressas, arbetslösheten ökar och den egna bostaden blivit antingen värdelös eller ekonomiskt obeboelig.
Samtidigt som regeringarna vältrar bördan vidare på kommande generationer genom att ta upp gigantiska lån och länsa pensionsfonder för att täcka bottenlösa hål skapade av giriga banker och marknadsfixerade politiker.
Vi har sett kraschen i Baltikum och Östeuropa, Grekland, Irland och Portugal. Andra länder i Europa tafsar på välfärden mer av ideologiska än tvingande ekonomiska skäl. Det gäller t ex Storbritannien, ett land som aldrig var riktigt illa ute.
Det mesta tyder på att Storbritannien hade klarat sig bättre utan de stora sparpaket som den borgerliga regeringen sjösatt och som raserar viktiga delar av det brittiska välfärdssamhället.
Större delen av Europa ägnar sig ännu flera år efter finanskrisen åt att skära ner de offentliga utgifterna, och därmed dra ner den ekonomiska aktiviteten och försämra framtidsutsikterna. I motsats till i USA, där Obamaadministrationen fortfarande stimulerar ekonomin, fast tecknen på återhämtning är tydligare där än i Europa.
Experimentet med gemensam valuta ska nu korrigeras genom att de länder som dragit mest fördel av euron - Tyskland och Frankrike - tar kommandot över skatter, välfärd och lönebildning i länder som inte passat in i systemet.
EU framstår inte längre som en union för jämbördiga, och i spåren av de växande klyftorna inom och mellan länderna ökar nationalism och främlingsfientlighet i så gott som alla europeiska länder. Vi såg det senast i Finland.
Lägg till detta att ansatserna till gemensam utrikespolitik helt kapsejsat under våren. Somliga länder för krig, andra vägrar. De stora länderna gör som de vill, de små sneglar ängsligt på vad de stora gör. EU-länderna skyfflar flyktingar mellan varann, och Frankrike och Italien vill återinföra gränskontroller i Europa.
Man kan fråga sig om Europa som politisk enhet existerar längre. Byråkratin i Bryssel mal på, men dess uppgifter framstår som alltmer diffusa.
Vad är egentligen Europaidén år 2011, mer än ett anfrätt marknadsekonomiskt experiment? Vem vågar längre tala om EU som bärare av social rättvisa, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet?