I skolan fick jag lära mig att det finns olika styrelseskick: Det finns monarkier, det finns diktaturer och så finns det demokratier.
Vi råkade leva i en av de senare – och för oss verkade det som om det faktiskt bara var en tidsfråga innan alla andra gjorde det också.
Det var en del av en berättelse om en värld som hela tiden var på väg framåt – en värld där krig och totalitära regimer redan hörde till det förflutna, och de som ändå fanns kvar var en sorts sista rester som utvecklingen obönhörligt skulle skala av.
Riktigt så enkelt var det förstås aldrig. Det var bara så det kändes i en värld där Berlinmuren föll alldeles nyss. Men när världen nu har blivit annorlunda kan just den känslan vara värd att tänka tillbaka på.
Under det kommande året firar vi i Sverige hundraårsminnet av den allmänna och lika rösträttens införande.
Det var en milstolpe i demokratins utveckling – och den kom inte gratis. Den kom efter många års kamp. Och om det för en tid kunde tyckas som en avslutad kamp, som till sist lett fram till det vi kallade demokrati och som för all framtid skulle vara stabilt och fungera, så har det nu blivit uppenbart att den kampen inte är avslutad på något sätt.
I högtidstalen har det alltid hetat att demokratin aldrig blir helt färdig.
Med flera stater i hjärtat av Europa och antidemokratiska tendenser på frammarsch även i Sverige har det blivit tydligt att demokratin inte heller är någonting säkert; inte ens de landvinningar som har gjorts är någonting vi kan ta för givet.
Jag vet inte vad de ungdomar som går i skolan idag får lära sig om världen. De växer upp i en värld där otyglade marknadskrafter vänder liv på ända samtidigt som världens nationer trots alla varningstecken inte lyckas samlas mot det allt överskuggande hot som den globala uppvärmningen.
De naturkrafter som tidigare verkade stå i framstegets och den framtida ordningens tjänst, har släppts lös och visat sina destruktiva sidor.
Det är oroväckande – men vad de än lär sig om den saken, så finns det ett hopp just i att de lär sig. För dem kommer demokratin inte att vara någonting man kan ta för givet. För dem kommer det att vara uppenbart att jordens resurser inte är oändliga. Och för dem kommer det alltid att vara tydligt att rätten att fritt säga sin mening är någonting som är värt att fortsätta kämpa för.
Det är den förhoppningen jag tar med mig till nästa år, och dem som kommer efter det.