Just nu flödar sociala medier över av länkar till hur man blir volontär till ensamkommande barn, var man ge pengar till UNHCR och affärer har skyltar om hur man donerar kläder och skor till asylsökande. Och det manifesteras varje helg på gator och torg.
Någonting har hänt i Sverige! Kanske var det bilden på den döda lilla treåriga pojken Alan på en turkisk badstrand? Eller filmer på ungerska poliser som med batonger försökte stoppa flyende? Eller civilkuraget i Angela Merkels kompromisslösa ställningstagande för de flyende? Eller också var det allt tillsammans som gjorde att allt fler nu har slutat prata volymer och problem, och i stället börjar prata människor, möjligheter och vad vi själva kan göra?
Just nu flyr människor genom Europa. En hel del kommer till norra Tyskland för att ta sig vidare till Danmark och kanske sedan till Malmö. Och även om danska polisen har förbjudit tåg mellan Tyskland och Danmark och danskar står och spottar på de flyende så händer det ändå positiva saker också där.
Över 30 000 danskar har skrivit under ett upprop för fler flyktingar till Danmark och många danskar tar sina egna bilar och kör till Rødby för att hjälpa de asylsökande. Något händer!
Att ta emot flyktingar kan inte längre handla om någonting annat än medmänsklighet.
Vem är emot att Folke Bernadotte hämtade fångar från koncentrationsläger med de vita bussarna? Vem är emot att 1,5 miljoner svältande svenskar sökte sig ett bättre liv i USA för 150 år sedan?
Även om Sverige tar emot flest syriska flyktingar per capita i Europa så är det ändå inte ens en asylsökande per hundra svenskar.
I en skola med 1 000 elever skulle det i snitt innebära tio nyanlända barn. Det är en (!) per årskurs för en f-9-grundskola. Om de fördelades jämt!
Men problemet är att vi inte delar jämt. Förra året tog lilla Överkalix emot 22 nyanlända, när rika, fem gånger större, Vaxholm tog emot en (!). Södertälje tog emot 1 173 nyanlända samtidigt som Luleå tog emot 81. Och då är inte Södertälje mer än 15 000 invånare större än Luleå.
I skolans värld kommer nästan alla nyanlända barn till kommunala skolor. Friskolorna frånsvär sig allt för ofta ett ansvar.
Det som har hänt i Sverige är att väldigt många har insett att vi alla har ett ansvar.
Den insikten på individnivå och i civilsamhället måste nu även nå alla rektorsexpeditioner och alla kommunhus. Då fixar vi det här galant! Igen!