Svenskar och flertalet européer är bortskämda med att kunna resa fritt och säkert till i stort sett vilket land som helst i världen. Det är en lyx som inte är förunnad majoriteten av människor i Asien, Afrika och Mellanöstern. De kan inte ens räkna med att få ett turistvisum till exempelvis Europa eller USA.
De sitter helt enkelt fast i sina förhållanden, oavsett hur eländiga dessa än är. Inte ens människor som förföljs och vars liv är hotade, har några säkra flyktvägar, trots den internationellt erkända asylrätten.
Bor man granne med döden eller svälten, ger man sig av ändå. Det skapar ett tryck mot Europas gränser, som inte är tillfälligt, utan kommer att bestå och sannolikt även öka under de närmaste fem-tio åren.
Ingen av de konflikter i Mellanöstern som producerar flest flyktingar just nu kommer att lösas under förutsebar framtid.
I Syrien slåss hundratals grupper, mer eller mindre laglösa. Assadregimens fall skulle snarast förvärra situationen. Och för att krossa Isis skulle krävas en massiv internationell militär insats med deltagande av Nato, inklusive USA och Turkiet, men också t ex Iran och Saudiarabien.
Men det är en politisk omöjlighet, om inte annat på grund av regional maktkamp och motsättningen mellan shia- och sunnimuslimer. Nästan alla typer av interventioner föder motreaktioner.
Saudiarabiens flygbombningar av de shiitiska Houthirebellerna i grannlandet Jemen har ökat spänningen i det terroristäta området kring Röda havet. Militärregimen i Egypten har förlorat kontrollen över Sinai och ägnar sig åt skenprocesser mot oppositionen. Situationen i Libyen är katastrofal, och gör landet till en livsfarlig passage för både politiska och ekonomiska flyktingar, och ett eldorado för människosmugglare.
Somalia, Sahara, Centralafrika och delar av Nigeria är infekterade av terrorism, och de auktoritära regimerna i Eritrea, Etiopien och Sudan bidrar till flyktingströmmen.
Afrikas reserver av ekonomiska flyktingar är – trots framstegen på kontintenten – närmast outtömliga.
Hur tar vi hand om människor som vill komma till Europa, och som söker sig hit antingen de är välkomna eller inte, och hur mycket stängsel vi än sätter upp?
EU har byggt upp en stor utrikestjänst med tusentals anställda och kontor (ambassader) i så gott som alla länder. De hanterar framför allt kommersiella ärenden och bistånd, men fungerar också som EU:s lyssnande öra och spanande öga i i världens alla hörn.
I Bryssel finns experter och analytiker som utvärderar informationen, och hela utrikesapparaten leds av en f d italiensk utrikesminister, Federica Mogherini, som vet allt om hur flyktingpolitiken fungerar i praktiken.
EU:s ledare får antas vara väl informerade om den kombinerade flykting- och migrantström som når Europas sydliga delar. Eller inte sällan omkommer på vägen dit. De måste för länge sedan ha dragit slutsatsen att detta inte är någon tillfällig flyktingvåg, som den från Balkan på 1990-talet.
Ändå sticker de huvudet i sanden och låtsas att problemet löser sig med några räddningsbåtar i Medelhavet. Sådana behövs, liksom hårdare tag mot människosmugglare.
Men EU måste gå vidare och börja fundera på hur Europa ska leva tillsammans med andra folk i en globaliserad värld. Är det inte dags att vi öppnar fler lagliga och säkra vägar, både för asylsökande och ekonomiska migranter?
Det var så USA och länder som Kanada och Australien byggde, och bygger, sitt välstånd. Inte genom att isolera sig, och se all invandring som en börda som måste minimeras.