Min förra NSD-krönika (16/2) handlade om vikten av att förstärka välfärdsstatens golv, det vill säga socialskyddet för de allra mest utsatta.
Men ska vi kunna göra detta krävs att välfärdsstaten har ett brett och omfattande stöd hos hela befolkningen. Därför är det också viktigt att höja inkomsttaken i trygghetsförsäkringarna.
Enligt en myndighetsrapport från förra året (ISF 2015:6) har ungefär hälften av löntagarna nu en inkomst över det så kallade inkomsttaket i sjukförsäkringen (7,5 prisbasbelopp eller 27 688 kr/mån). Det kan jämföras med år 1992. Då hade endast 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna en inkomst över taket.
Helt klart måste något göras, om vi inte ska acceptera ett glidande systemskifte, där vi lämnar inkomstbortfallsprincipen bakom oss och istället får ett grundtrygghetssystem.
En sådan utveckling leder till att tilltron till en allmän och gemensamt finansierad sjukförsäkring försämras, därom råder enighet bland forskarna.
Systemet blir också mer svåröverskådligt i takt med att olika privata och avtalade försäkringar fyller det vakuum som uppstår när det offentliga rullar tillbaks sitt ansvarstagande. Även detta försämrar legitimiteten.
De stora förlorarna i slutändan är de som är mest beroende av ett finmaskigt socialt skyddsnät, det vill säga arbetarklassens kvinnor.
Ska vi fortsätta att stå upp för den typ av välfärdsmodell som var ett medvetet politiskt vägval under 1950-talet, med allmänna och inkomstrelaterade trygghetsförsäkringar, måste det alltså ske en politisk ambitionshöjning.
Det är inte bara LO och den ansvariga tillsynsmyndigheten (ISF) som insett detta. I Socialdemokraternas senaste valmanifest finns ett löfte att under mandatperioden höja inkomsttaket i sjukförsäkringen till motsvarande 10 prisbasbelopp (36 917 kr/mån).
Det råder, enligt den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (PSFU), även en blocköverskridande samsyn om att vår sjukförsäkring ska vara gemensamt finansierad och se till att den som drabbas av en sjukdom som nedsätter arbetsförmågan inte ska behöva gå från hus och hem.
Åtminstone 80 procent av oss ska ha 80 procent i sjukpenning när vi drabbas av nedsatt arbetsförmåga. De kompletterande privata och avtalade försäkringarna ska vara just kompletterande, slår PSFU fast.
Så ser den blocköverskridande politiska retoriken ut. Men vad händer i praktiken?