Igår presenterade regeringen sin budget. Det är kanske lite förmätet att tycka att det kan behövas lite mer helhetsperspektiv på hur Sverige kan fungera bättre. Vi har rekordhög sysselsättningsgrad, rejält sjunkande arbetslöshet och en budget rätt nära budgetbalans ett år efter den största asylinvandringen till Sverige i modern tid. Det går bra för Sverige.
Ändå har vi stora problem. Klyftan mellan nyanlända och alla vi andra är alarmerande tillsammans med utbildningsklyftan.
Om du är svenskfödd vuxen med minst gymnasieutbildning har du i princip alltid jobb. Är du utlandsfödd med lägre utbildningsnivå än gymnasium har du oändligt mycket svårare att få jobb.
Arbetsförmedlingen bedömer att vi har 128 akuta bristyrken i Sverige idag. Till det kommer att vi har runt 80 000 lediga jobb som arbetsgivarna inte klarar av att hitta kompetenta sökande till. Detta problem bara ökar. Men vad är då skillnaden nu från alla andra gånger vi har sagt samma sak?
Jo, sedan i höstas är det inte bara Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och kommunens socialkontor som bryr sig.
För ett år sedan ställde civilsamhället upp på ett makalöst sätt. De, eller rättare sagt ni, ordnade tillfälliga boenden, svenskundervisning, samhällsorientering, knattefotboll, fika med en nyanländ, svenska med baby och massor med andra saker riktade till nyanlända.
Samtidigt lyckades fack och arbetsgivare göra ett historiskt handslag för ett tjugotal snabbspår för nyanlända med färdiga utbildningar som bara behövde få lite svenskputs och praktik för att vara körklara. För att inte tala om alla kommuner i landet som nu är med och tar ansvar.
Det är inte längre sidoordnat för de flesta av oss att nyanlända kommer in i vårt samhälle.
Det svenska civilsamhället har miljontals aktiva, facket har flera miljoner medlemmar och arbetsgivarna fattar att om man ska hitta rätt anställda måste man jobba lite för det. Och det gör de/vi.
Så mitt i budgetpratet om vilka arbetsmarknadsåtgärder som är dåliga eller usla så händer något helt annat. Sverige är på tårna. Samhällsbygget görs inte i huvudsak i staten. Det görs i ditt och mitt engagemang i vardagen.
Regeringen gör förmodligen sitt, men det är du och jag, och kanske framförallt du, som gör det viktigaste och mesta. Det tål att sägas när media lusläser utgiftsposter och oppositionen klagar. Om vi nu ska se helheten.