Regeringen Löfven ställs inför större utrikespolitiska utmaningar än någon svensk regering på många år. De gäller såväl vårt närområde som globalt.
Hoten är inte enbart militära, utan handlar också om miljö, ekonomi och mänskliga rättigheter. Även demokratin är hotad, delvis inifrån demokratierna själva.
Det relativa lugn som rått i Europa efter Berlinmurens fall för 25 år sedan och som invaggat oss i falsk säkerhet, har avlösts av en bister verklighet som inte längre kan pratas bort. Vladimir Putin är inte den smått lustiga men i grunden ofarliga machotyp som vi gärna velat se honom som.
Putin har på kort tid, med en blandning av fräckhet och arrogans och i strid med folkrätten och ingångna avtal, tillskansat sig delar av grannlandet Ukraina, efter att tidigare ha ockuperat områden i Georgien. Och han fortsätter att hota grannländer med eller utan ryska minoriteter, och uppträder sedan en tid provocerande även mot Sverige.
Putin har byggt upp en militär kapacitet som helt förbigått fyra moderata försvarsministrar. Med resultat att Sverige idag har stora luckor i sin beredskap som det kommer att ta lång tid och kosta mycket pengar att täppa till.
Det känns bra att den kloke och sansade Peter Hultqvist nu tar över detta illa tilltygade departement.
Läget i Mellanöstern blir alltmer kaotiskt och berör oss alltmer direkt. Stora flyktingströmmar når oss, terroristhotet ökar och sammanhållningen i Europa sätts på svåra prov. Eftersom utrikespolitiken väger allt tyngre i EU, finns det skäl för Löfvens beslut att flytta EU-frågorna från statsrådsberedningen till UD, där sakkunskapen finns.
Risken är bara att Margot Wallström kommer att dränkas i löpande EU-ärenden, och inte få tillräckligt med tid över för att åter göra Sverige till ”en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”, vilket det också talas om i regeringsförklaringen.
Erkännandet av Palestina som stat är ett bra exempel på vad Sverige kan göra, utan att vänta på att 27 andra länder ska komma ikapp.
Regeringen kan ta lätt på kritiken från Israel som i folkrättsligt hänseende ställt sig utanför världssamfundet.
Nedrustning är en annan socialdemokratisk hjärtefråga som måste drivas mer energiskt än vad som är möjligt inom ramen för EU. Det gäller både kärnvapen och konventionella vapen.
Det kan låta som en motsägelse att plädera för nedrustning samtidigt som vi stärker vårt eget försvar, men det behöver inte vara det.
Upprustningen i världen har inte avstannat bara för att vi i Sverige upplevt att hoten minskat och låtit vårt försvar förfalla.
Fler länder har skaffat kärnvapen, och konventionella vapen cirkulerar i en stadigt ökande ström i världen och förser inte bara Putin utan även Isis med verktyg för aggression, terror och mördande.
Faktum är att Sverige var som mest aktivt på nedrustningsområdet när vårt eget försvar stod på topp under kalla kriget.
Vår upplevda känsla av säkerhet har trubbat av vår insikt att rustningar i det långa loppet leder till krig, även om de kan vara krigsavhållande i ett kortare perspektiv.
Därför är det viktigt att regeringen snabbt ser över hur Sverige ska kunna bli aktivare på nedrustningsområdet, och när det gäller arbetet för fred och säkerhet i allmänhet, i FN och andra fora. I detta sammanhang bör vi se över reglerna för den svenska vapenexporten.
En annan viktig uppgift för Löfven & Wallström blir att förankra utrikes- och säkerhetspolitiken bättre hos det svenska folket.
Det har försummats av alla partier under senare år.