Det var finansminister Anders Borg som inrättade Finanspolitiska Rådet- den grupp fristående ekonomer som granskar regeringens ekonomiska politik.
Ångrar han det idag?
För Rådet har inte ställt upp som entusiastisk hejaklack för finansministern utan tänkt själv och framfört en hel del kritik mot den förda politiken.
Anders Borg har ju en tendens att vilja framstå som den som alltid vet bäst. Ett karaktärsdrag som kanske kännetecknar finansministrar (tänk Gunnar Sträng och Göran Persson), men som i längden, likt all påstådd ofelbarhet, är osund.
När Anders Borg strax efter nyår försökte begränsa Rådets möjligheter till kritisk granskning gick han definitivt för långt.
Någon måste ha talat allvar med honom, för nyligen gjorde Borg helt om och enades med de rödgröna om att Rådets granskning i framtiden ska bli mer omfattande och oberoende.
Bra! För visst behövs granskning. Kruxet är förstås att hitta ekonomer som bygger sina omdömen på fakta och beprövad erfarenhet och inte går efter politiska preferenser.
Finanspolitiska Rådet under Lars Calmfors har - trots en viss borgerlig slagsida - ändå lyckats hålla den ideologiska balansen rätt bra. Rapporterna genom åren har blandat beröm och kritik på ett rimligt sätt.
Årets rapport upprepar tidigare kritik av generellt sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar ("kostsamt sätt att minska ungdomsarbetslösheten"), sänkt restaurangmoms (inget bra instrument). Slopandet av fastighetsskatten menar Rådet ökar inkomstskillnaderna och missgynnar näringslivsinvesteringar.
Rådet har hela tiden gillat jobbskatteavdragen och tror att de har en positiv effekt på sysselsättningen.
Men samtidigt har man varit noga med att understryka att effekten är osäker och att den sannolikt avtar för varje nytt steg.
I den aktuella rapporten varnar Rådet för att reformutrymmet kan bli övertecknat.
"Vi är rädda för att man både kommer att genomföra stora skattesänkningar och stora utgiftshöjningar", säger Lars Calmfors. "Man kan inte göra både och."
Här ligger Rådets uppfattning nära den socialdemokratiska oppositionens kritik av regeringens vårproposition.
En intressant poäng är Rådets påpekande att en betydande del av reformutrymmet uppstår enbart för att verksamheter och ersättningar från staten inte hänger med i standardutvecklingen. Nya reformer betalas alltså delvis med urholkning av existerande program.
Det här borde regeringen upplysa medborgarna om, menar Rådet. En sådan redovisning skulle göra det lättare för väljarna att väga skattesänkningar och nya utgifter mot deras verkliga kostnader.
Anders Borg brukar framhålla att hans politik bygger på ekonomisk forskning.
Finanspolitiska Rådets rapport visar att detta inte är sant, därför biter den särskilt hårt.
Men som vanligt viftar finansministern undan kritiken - för Anders Borg vet ju alltid bäst själv...