Generalerna utkämpar alltid det senaste kriget.
Så brukar man säga för att beskriva att vi visserligen drar lärdom av det förflutna men ofta genom att försöka förebygga att exakt samma problem uppstår igen.
Vilket sällan är fallet.
Frankrike byggde efter första världskriget Maginot-linjen, ett enormt besfästningssystem som skulle hindra tyska trupper att tränga in över franska gränsen.
När andra världskriget väl blev av hade fransmännen ingen hjälp av Maginot-linjen eftersom tyskarna rundade den och gick in i Frankrike över Belgien och Holland.
Anders Borg är en av dem som nu håller på att utkämpa generalernas senaste krig.
Varje borgerlig regering som suttit vid makten i modern tid har ju lämnat efter sig ett underskott i de offentliga finanserna.
1982 fick Kjell-Olof Feldt ärva ett underskott på 7 procent av BNP. 1994 måste Ingvar Carlsson och Göran Persson sanera ett underskottsberg på 12 procent som regeringen Bildt lämnat efter sig.
Det är svårt att förstå Anders Borgs ekonomiska politik utan att ta in det perspektivet.
Borg har bestämt sig för att gå till eftervärlden som den förste borgerliga finansministern i Sverige som inte lämnar efter sig ett budgetunderskott.
Därav hans närmast perversa betoning av en stram och försiktig finanspolitik.
Ekonomer och oppositionspolitiker har pekat på att Sverige de senaste åren skulle behövt stimulera ekonomin med ytterligare i storleksordningen 10-20 miljarder per år. Konjunkturinstitutet har instämt.
Finanspolitiska rådets förre ordförande, Lars Calmfors, har t o m stämplat regeringens politik som omoralisk eftersom den i onödan leder till att fler blir arbetslösa.
Genomförs efterfrågestimulansen med investeringar i infrastruktur, miljösatsningar, utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik skulle den även stärka vår konkurrenskraft långsiktigt.
Men Anders Borg säger nej. Det enda argument han har mot en mer expansiv politik är att vi måste hålla igen nu för att det kan bli än värre senare.
I grunden är det dock frågan om ett politiskt vägval: Borg väljer budgetsaldot framför jobben därför att han vill återupprätta Moderaternas ekonomisk-politiska anseende.
Men det är att utkämpa dagens krig med gårdagens strategi. Sveriges stora problem är inte budgetsaldot, vi har betryggande marginaler att gå på.
Dagens uppgift är istället att stimulera efterfrågan och skapa jobb. Det gäller i Sverige, men än mer på europeisk nivå. Utan tillväxt fastnar Europa alltmer i lågkonjunkturens destruktiva grepp.
Att välja ensidig åtstramning framför tillväxt är en felaktig ekonomisk politik, kanske t o m farlig, eftersom den hotar hela eurosamarbetet.
Anders Borg kan möjligen bli den första borgerliga finansministern som inte lämnar ett budgetunderskott efter sig.
Men hans eftermäle kommer snarare bli att han var den finansminister som lät massarbetslösheten bita sig fast.