Idel glada budskap när finansminister Anders Borg nyligen presenterade färska bedömningar av det ekonomiska läget:
Tillväxten blir kraftigare än tidigare antagits, statsfinanserna bättre och den inhemska efterfrågan starkare.
Men det mest spektakulära var vad Anders Borg sa om arbetsmarknaden.
"Det är ett nytt historiskt mönster vi ser nu", menade han. "Arbetslösheten är på väg tillbaka ner mot 80-talsnivåer."
Mätt på 80-talsvis skulle arbetslösheten ligga på 3 procent 2014-2015, hävdade Borg.
Finansministern har helt rätt i att dagens arbetslöshetsmått ger högre siffror än de som användes tidigare.
Men när han försöker ge intryck av att arbetslösheten i Sverige snart är tillbaka på 80-talsnivåer önskedrömmer han. Eller ännu värre - han skönmålar för att dämpa kritiken mot dagens höga arbetslöshetstal.
Även om finansdepartementets optimistiska prognoser skulle slå in ligger 2010-talets siffror klart över 1980-talets.
Den genomsnittliga arbetslösheten 1980-1989 var nämligen 2,5 procent. Och hur än Anders Borg vrider och vänder på sina prognoser lyckas han inte komma ner dit.
Sanningen är ju att fortfarande finns inga belägg för att alliansens arbetsmarknadspolitik fungerar. Snarare framstår den som regeringens verkligt stora misslyckande.
Trots att tillväxten slår rekord kvartal efter kvartal går fler utan jobb än före krisen. Och vi har ännu inte sett den fulla vidden av problemen.
Arbetsförmedlingen slog nyligen larm om att långtidsarbetslösheten är betydligt högre än vad de officiella siffrorna anger.
Om man räknar med de som går i jobb- och utvecklingsgarantin och de som bara haft tillfälliga jobb de senaste åren skulle man komma upp i 200 000 långtidsarbetslösa, tror Arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson.
Även bland oberoende ekonomer finns stora tvivel på att jobbpolitiken fungerar.
Anders Borg bemöter kritiken med en motattack. Han påstår att regeringens politik till och med åstadkommit en historisk förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt.
Jämviktsarbetslösheten, (den arbetslöshetsnivå som är förenlig med prisstabilitet) bedöms ha minskat med ungefär 2 procentenheter, tack vare bl a jobbskatteavdrag och a-kasseförändringar.
Det är naturligtvis intressant om det vore sant. Men den historiska förändring som Borg talar om syns ju inte i arbetsmarknadsstatistiken utan bygger helt på teoretiska beräkningar.
Och om dessa råder ingen bred enighet. Konjunkturinstitutet till exempel tror att jämviktsarbetslösheten ligger betydligt högre än vad finansdepartementet kommit fram till i sina kalkyler.
Och alldeles oavsett de teoretiska beräkningarna är det till sist ändå verkligheten som räknas.
Det är en verklighet som innefattar cirka 400 000 arbetslösa (varav 148 000 ungdomar) och 90 000 i jobb- och utvecklingsgarantin.
Det är dessa förfärande tal som Anders Borg i första hand måste förändra.