Emil i Lönneberga uttryckte det klockrent:
"När jag inte har pengar då kan jag inte dricka sockerdricka . Och när jag har pengar får jag inte dricka sockerdricka.
När i hundan ska jag då dricka sockerdricka?"
Med Anders Borg och arbetslösheten är det precis samma sak som med Emils pappa och sockerdrickan.
När det är dåliga tider säger Borg att det inte finns pengar till bekämpning av arbetslösheten. Och när det är goda tider finns ingen anledning att bekämpa arbetslösheten.
Vid presentationen av vårpropositionen framställde Anders Borg det som en stor framgång att arbetslösheten i år kanske bara ökar med en halvprocent.
Att en finansminister kan slå sig för bröstet därför att "bara" 8 procent av arbetskraften inte har jobb är bedrövligt, men symptomatiskt för samhällsklimatet idag.
Massarbetslöshet - Anders Borgs egen beteckning på arbetslöshet på den här nivån - är inget som längre upprör den svenska offentligheten.
Anders Borg hänvisar till hösten. Om vi då har kommit på "fast mark" kan kanske något göras, säger han.
Men som en rad ekonomer - både svenska och internationella - framhåller är det just nu som åtgärder bör sättas in.
Det är i lågkonjunkturen som samhället ska satsa. Det är då det är samhällsekonomiskt gynnsamt att investera, det är då man ska rusta de arbetslösa så att fler kan ta de jobb som kommer när efterfrågan tar fart igen.
Att göra som Anders Borg tänker, satsa när ekonomin börjar vända uppåt igen, riskerar istället att elda på en stigande efterfrågan och tända en inflationsbrasa.
Ute i Europa växer kraven på en mer tillväxtinriktad EU-politik. I Frankrike vill den ledande presidentkandidaten Francois Hollande att stabilitetspakten ska kompletteras med tillväxtbefrämjande åtgärder. Liknande tongångar hörs från andra håll.
Anders Borg däremot hör till den lomhörda åtstramningslobbyn, den som fortfarande tror att stora nedskärningar är lösningen för att få Europa på rätt köl igen.
Socialdemokraternas nya konomisk-politiska talesperson, Magdalena Andersson fick en bra start i TV-debatten med Anders Borg. Hon naglade fast honom vid hans ansvar för den höga arbetslösheten.
Men vad vill Socialdemokraterna själva göra?
Av Magdalena Andersson att döma verkar satsningen mot arbetslösheten stanna vid en omstuvning av regeringens politik, hon annonserade ingen höjning av ambitionsnivån.
Det är i så fall illavarslande.
Visst är det bra att regeringens dyra och ineffektiva politik byts mot bättre åtgärder. Men anser socialdemokraterna verkligen att ytterligare resurser inte behövs för att angripa massarbetslösheten, att extra insatser kan vänta till senare?
Det verkar som om Socialdemokraterna är lite ängsliga att göra en självständig och annorlunda bedömning av det ekonomiska läget, trots sakligt starka skäl.
Anders Borgs passiva försiktighetslinje håller inte.