Första omgången i presidentvalet förde samlingspartiets talman Sauli Niinistö och De grönas kandidat Pekka Haavisto vidare till andra valomgången 5 februari.
Niinistö vann med 37 procent av rösterna och har legat i först i opinionsundersökningar ända sedan presidentvalet 2006 och t o m haft siffror runt 50 procent i tidigare mätningar.
Niinistö stöds av betydligt fler än de som röstat på samlingspartiet. Varför har Niinistö så starkt stöd, frågade jag en ledande finsk partivän till honom.
"Det är samma som att förre presidenten Mauno Koivisto (1982-1994 som var socialdemokrat) samlade betydligt fler röster än det parti som nominerat honom. Det handlar om personligt förtroende."
Niinistös livshistoria har skapat personliga sympatier. Hans första fru omkom tragiskt i en trafikolycka. Tillsammans med sin son överlevde han tsunamikatastrofen i Thailand vid jultiden 2004 bokstavligt talat hängande i trädtopparna.
Niinistö gav redan för sex år sedan nu avgående presidenten Tarja Halonen en jämn match, och påstods av vissa bedömare ha kunnat vinna redan då om han avhållit sig från att tala om finskt närmande till Nato.
Presidentens befogenheter ligger främst i en ledande roll över utrikespolitiken, för vilken ansvaret delas med regeringen. Kring landets utrikespolitiska linje har en ganska bred enighet rått mellan kandidaterna.
Vissa skillnader har funnits i synen på Nato och hur långtgående samarbetet med EU bör vara. I praktiken har regeringen tagit över EU-politiken.
Parlamentarismen och regeringens ställning har stärkts efter Urho Kekkonens tid som president (1956-1981). Niinistö och centerns kandidat, karriärpolitikern Paavo Väyrynen bedöms i valkampen ha varit de som mest talat för en relativt starkare presidentmakt.
Finske presidenten är också informellt en ledande opinionsbildare, bl a genom talen till finska folket på nyårsdagen.
I sitt sista nyårstal underströk Halonen välfärdssamhällets betydelse, varnade för de ökade klyftorna och nyfattigdomen i landet och sa att globaliseringen måste balanseras av politiska krafter. Halonen erkänns för att ha skött de viktiga relationerna till Ryssland väl.
Från vänsterhåll kritiseras Niinistö för att ha förespråkat en "arbetslinje" av samma typ som svenska moderaterna, en ökning av pensionsåldern och begränsningar i strejkrätten.
Vänsterns kandidater gjorde sammantaget ett uselt valresultat, och fick bara drygt 12 procent, d v s mycket lägre än vad deras partier samlar i riksdags- och kommunalval i det allt mera borgerligt röstande Finland.
Ett stort bakslag noterade S-kandidaten, förre statsministern Paavo Lipponen som bara fick 6,7 procent av rösterna. Mot honom talade åldern, snart 71 år gammal, förespråkandet av ett längre gående EU-samarbete, att han betecknats som "högersosse" och emellanåt läxat upp media och kritiker som blev något av en bumerang mot honom själv.
Själv sa Lipponen att han försvarat viktiga finska och europeiska värden och svenska språkets ställning i valkampanjen.
Sannfinnländarnas ledare Timo Soini fick 9,4 procent av rösterna eller hälften jämfört med senaste riksdagsvalet. Han vitsade att hans anhängare ville ha kvar honom som partiledare och därför inte gav fler röster.
Soini verkade lättad över att inte behöva gå vidare till andra omgången.
Den mest spännande tvekampen i första omgången skedde mellan Haavisto och Väyrynen, i vilken Haavisto drog längsta strået med 18,8 procent mot 17,5 procent av rösterna.
Bägge kandidaterna gjorde pigga intryck i valdebatterna. Väyrynen segrade totalt i Lappland och Uleåborgs län och nådde höga siffror i mellersta och östra Finland.
Haavisto framstod som de ungas kandidat med en sympatisk framtoning med lyhördhet för yngre idealisters intresse för globaliseringen, utvecklingsfrågor och klimathotet. Haavisto lyckades mycket bra i södra Finlands större städer, och fick fler av valdagens röster i Helsingfors än Sauli Niinistö.
Bakom detta resultat kan man ana en viss anti-Väyrynen attityd och taktikröstande på Haavisto, även från en del vänstersympatisörer som insåg att deras egna partikandidater var chanslösa.
Slutresultatet på söndag beror på hur 1,4 miljoner väljare som inte stödde toppkandidaterna i första omgången lägger sina röster. Över detta har partierna ett begränsat inflytande, och såväl de något större Socialdemokraterna som Centerpartiet har avstått från att ta ställning i denna sak.
Skillnaden mellan kandidaterna ligger främst inom inrikespolitiken. Niinistö har talat för en yrkesarmé och Haavisto för en värnpliktsarmé.
Ett jämnt val förutspås med Sauli Niinistö som favorit att bli landets nästa president.
Det vore en dundersuccé om Pekka Haavisto skulle gå segrande ur striden. Under alla omständigheter står det redan klart är att en 30-årig period med socialdemokratiskt nominerade presidenter är till ända i Finland.