Biståndet behövs mer än någonsin
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Om hela världen reducerades till en by med 100 invånare så skulle 80 av invånarna ha otillräckliga boendeförhållanden.
70 personer skulle vara analfabeter. 50 skulle vara undernärda. Bara en person i byn skulle ha en persondator.
Sex personer skulle inneha och nyttja 59 procent av alla gemensamma tillgångar.
Om det finns mat i ditt kylskåp, om du har ett jobb, om du har tak över huvudet och en säng att sova i, så är du rikare än 75 procent av invånarna på jorden.
Om du har ett konto på banken, lite pengar i plånboken, så tillhör du rikaste åtta procenten av invånarna i den globala byn.
Om du kan läsa den här artikeln är du lyckligt lottad och tillhör inte de två miljarder människor i världen som är analfabeter.
Det är siffror som tydliggör klyftorna som präglar världen. Men fattigdomen är, trots allt detta, inte den högst prioriterade uppgiften för världens regeringar. Militär upprustning prioriteras högre än biståndspolitik.
Militärutgifterna växer för varje år som går, enligt fredsforskningsinstitutet Sipris nyligen utgivna årsbok.
På tio år har utgifterna ökat med 45 procent. Både USA och Ryssland rustar upp.
Enbart Irakkriget orsakar astronomiska kostnader.
Nobelpristagaren Joseph Stiglitz har beräknat USA:s kostnader för Irakkriget till minst 1 000 miljarder dollar.
Tänk vad de pengarna kunde ha betytt om de använts till medicin, mat och utvecklingsstöd till världens fattiga. Tänk också vad detta hade betytt för att höja
USA:s anseende i världen.
Men även EU-länderna har anledning att fundera på hur de prioriterar.
Enligt rapporten "No Time to Waste", som släpptes i hela Europa den 22 maj, sviker EU:s medlemsstater sviker sina löften om att öka biståndet.
Under 2007 sjönk biståndet från länderna i EU med över 10 miljarder kronor.
Det var första gången på ett årtionde som EU:s medlemsstater minskade sina biståndsambitioner, enligt rapporten.
I ett pressmeddelande säger Ylva Jonsson Strömberg, generalsekreterare på biståndsorganisationen ActionAid
"Det är cyniskt att biståndet minskar samtidigt som det behövs mer än någonsin för att infria målen om att halvera fattigdomen till år 2015. Över 100 miljoner människor, framför allt kvinnor, tvingas in i hungersnöd på grund av de ökade matpriserna. De uteblivna miljarderna skulle ha kunnat användas till akut mathjälp, långsiktig jordbruksutveckling och stöd till kvinnors rättigheter".
Sverige har länge varit en föregångare i biståndspolitiken.
Redan 1968 inrättade den svenska riksdagen enprocentsmålet för biståndspolitiken. En procent av landets BNI, bruttonatiolinkomst, skulle gå till världens fattiga.
Teve - i kombination med ökat resande - gjorde att fler fick upp ögonen för tillståndet i världen. Det skapade ett växande engagemang för världens utsatta länder.
Under 1990-talets krisår blev dock biståndet föremål för besparingar i Sverige. Men i vårbudgeten 2006 blev enprocentsmålet på nytt verklighet.
Men nu finns tecken på att Sverige på nytt börjar tumma på enprocentsmålet.
Före valet 2006 svarade folkpartiet, centern och kristdemokraterna på direkta frågor från den kristna biståndsorganisationen Diakonia att det är fel att använda biståndspengar till skuldavskrivning.
Men direkt efter valet beslutade riksdagens borgerliga majoritet att 1,5 miljarder kronor av biståndsbudgeten ska gå till skuldavskrivningar av svenska exportkrediter i Kongo och Liberia.
"Det är moraliskt förkastligt att biståndspengar på det sättet kan komma användas till att finansiera skattesänkningar", framhöll Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia, i ett pressmedddelande hösten 2006.
Den borgerliga regeringen räknar dessutom med att använda 700 miljoner kronor från biståndsbudgeten till asylmottagning under de kommande åren.
Till detta ska läggas att det förs diskussioner om att använda biståndspengar till fredsbevarande, det vill säga militära, operationer utomlands.
Gränserna för vad svenska biståndspengar kan användas till har blivit suddigare. Det traditionella biståndet urholkas.
Sverige kan självfallet inte lösa världsproblemen på egen hand. Men Sverige kan göra en insats och agera som en internationell förebild.
Behoven i den globala byn är oändliga.
113 miljoner barn är i dag berövade möjligheter till grundläggande utbildning. Omkring en miljard människor lever på mindre än tio kronor per dag.
Därför är det inte mer än rätt och rimligt att Sverige och andra rika länder använder en liten del av sina nationalinkomster som stöd till världens utsatta.
Det är en moralisk plikt för den rika världen att ställa upp.