Det börjar påminna om tiden med Marcos.” Hon (en partivän på Filippinerna) är märkbart orolig, inte bara för sitt lands framtid utan också för sin egen och partivännernas säkerhet.
President Duterte kom till makten för ganska exakt ett år sedan med stort folkligt stöd, inte minst på grund av sitt löfte om hårda tag mot den omfattande korruptionen och utbredda droghandeln. Ett löfte han visserligen hållit men med oanat kontroversiella metoder. Bland annat har han uppmanat folket att själva ta till vapen och döda langare och manat föräldrar att inte bara ange sina barn utan sagt att de kan få hjälp att skjuta dem om de inte själva klarar av att döda.
Knarkkriget har hittills skördat uppemot 13000 dödsoffer. Den yngsta bara åtta år gammal.
I veckan som gick utlyste Duterte undantagstillstånd på ön Mindanao, där en muslimsk separatiströrelse i många år kämpat för självständighet med mer eller mindre våldsamma medel. Undantagstillståndet kom efter en terrorattack i staden Marawi. Stora delar av befolkningen har flytt men uppemot 2000 civila är instängda i staden som utsätts för upprepade flygräder i syfte att bekämpa extremistgruppen Maute som själva säger sig tillhöra ISIS.
I ett tal för att gjuta mod i regeringssoldaterna inför stridigheterna lovade presidenten dem straffrihet för våldtäkt.
Oppositionen är försvagad efter Dutertes valframgångar i senaste valet men försöker nu mana till protest. Inte minst sedan undantagstillståndet på Mindanao har införts i strid mot konstitutionen. Men det är presidentens tal om att införa undantagstillstånd i hela landet som skrämmer partivännen från socialdemokratiska Akbayan.
”Då kan han göra vad som helst, då kommer han komma efter oss”, säger hon. Hon talar om när – inte om – det kommer att hända.
Dutertes okonventionella stil och hårdföra metoder har väckt internationell uppmärksamhet men med fortsatt starkt folkligt stöd och vänner som Trump och Putin är kritiken från EU lätt att skaka av sig.
Nyligen meddelade presidenten att EU:s ekonomiska stöd inte längre var välkommen då stödet förbundits med villkor om respekt för mänskliga rättigheter.
Medan våra filippinska partivänner försöker mobilisera motstånd mot hotet om nationellt undantagstillstånd är omvärlden förblindad av att ”kriget mot terrorismen” kräver extraordinära åtgärder.
Att högerpopulisten Duterte använder det för att också strypa det demokratiska utrymmet blir alltmer tydligt men har ännu inte väckt några större protester från omvärlden.
Ögonen fylls med tårar när hon börjar berätta om hoten, inte bara mot partiföreträdare utan också mot familjemedlemmar. När vårt samtal glider in på att handla om säkerhetsstrategier och förberedelser för att undsätta dem som kommer plockas in först stockar det sig i halsen på henne.
”Vad kan vi göra?”, frågar jag. ”Berätta för världen och be er regering att agera”, blir hennes svar. ”Innan det är för sent.”