I mina gömmor hittar jag en gammal valaffisch. Jag tycker det är en av arbetarrörelsens bästa affischer någonsin. Affischen gjordes av SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, inför valet 1948.
På bilden ser vi en springpojke som blickar bort mot en grupp studenter. Budskapet är glasklart: "Begåvad men fattig. Ge honom lika chans."
I det gamla Sverige var det ingen självklarhet för fattiga arbetarungdomar att studera vidare.
Först under Tage Erlanders statsministertid (1946-1969) byggdes utbildningssystemen ut. Även fattiga men begåvade barn fick chansen till en högre utbildning.
Jag tänker på sådana som Ingvar Carlsson och Jan Eliasson, som bägge var unga på 1940-talet. Den ena kommer från enkla förhållanden i Borås. Den andre var uppvuxen i ett fattigt arbetarehem i Kålltorp i Göteborg.
Men tack vare en modern och progressiv utbildningspolitik fick dessa vanliga arbetargrabbar chansen att växa och utvecklas. Ingvar Carlsson var statsminister under nio år. Jan Eliasson är alltjämt verksam som vice generalsekreterare i Förenta Nationerna.
På högerkanten beskrivs välfärdsstaten och den offentliga sektorn inte sällan som en tvångströja för den enskilde individen. Men exemplen Ingvar Carlsson och Jan Eliasson visar något annat.
Utbildningsreformerna skapade möjligheter även för dem som inte var födda med guldsked i munnen.
SSU-affischen är historia. Men den äger aktualitet även 2012.
Sociala förhållanden spelar fortfarande en stor roll för studieresultaten och möjligheten att plugga vidare.
"Mer än 13 000 elever går ut grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan, årligen", skrev Ibrahim Baylan (S) på DN debatt 28 mars .
Det visar att ingen utbildningspolitiker kan slå sig till ro. Alla ska med. Välfärdssamhället är inte färdigt.