Mitt i den ekonomiska och politiska oron vill två stora regioner i Europa utträda ur sina stater. Redan den 18 september går skottarna till folkomröstning för att bestämma om de ska stanna i Storbritannien eller bli självständiga.
Och får det regionala styret i Katalonien som det vill, röstar katalanerna om utträde ur Spanien i november.
Centralmakten i Madrid är helt emot folkomröstningen, och lär göra allt för att stoppa den.
Både Skottland och Katalonien är redan självstyrande på de flesta områden, och ser sig själva mer som länder än som regioner, och deras självständighetssträvanden är inte ”nynationalistiska”. Inte heller är de riktade mot EU, som en del EU-kritiker tycks tro.
Det första Skottland och Katalonien skulle göra efter självständighetsförklaringarna, vore att begära inträde i EU. Katalonien troligen även i valutaunionen. Det har skottarna också varit inne på, men vill nu behålla pundet.
Därmed inte sagt att självständighetsplanerna inte har något med EU att göra. Katalanerna som är en välmående del av Spanien är trötta på att subventionera fattigare landsdelar i eurokrisens spår. Skottarna känner sig mer som förbisedda kusiner, och menar att de får betala för vad engelsmännen ställt till med.
Både Skottland och Katalonien tror att de skulle klara sig bättre på egen hand.
Det finns också kulturella och historiska skillnader, och olikheter i livsstil. Vilka i sin tur genererat politiska skillnader.
Katalonien är mer liberalt än Spanien i övrigt, och motsätter sig t ex det abortförbud som Spaniens högerregering försöker genomdriva.
Skottarna är mer vänstersinnade än engelsmännen. Även självständighetsrörelsen, som är en ny dimension i det politiska systemet, varnar energiskt för Camerons nedskärningar och privatiseringar.
Det politiska etablissemanget i form av de rikstäckande partierna är emot självständighet för Skottland, och nejsidan leds av en f d finansminister för Labour. Även näringslivet är i huvudsak emot att Skottland bryter sig ut ur Storbritannien, och varnar för ekonomiskt kaos.
Ja-sidan hänvisar till Skottlands andel av Nordsjöoljan, och ser Norge som ett föredöme. Men har i övrigt haft svårt att reda ut hur Skottland ska klara sig på egen hand, utan att handla i nya beroenden.
Det är svårt att se några större ekonomiska fördelar för vare sig skottar eller katalaner med att göra sig fria.
Däremot en hel del problem, vilket en majoritet av skottarna tycks inse – nej-sidan har ett klart försprång i opinionsmätningarna.
Ett lösgörande av dessa regioner skulle å andra sidan inte heller leda till några större konvulsioner i berörda länder, när dammet väl lagt sig.
Det kan rentav finnas fördelar med utbrytningar, om de sker i fredliga former och tar hänsyn till allas intressen. De kan vitalisera det kulturella, politiska och ekonomiska livet i de berörda länderna och hela Europa.
Det är i alla händelser svårt att ha några principiella invändningar mot att områden med stark kulturell identitet lösgör sig ur en statsbildning som de inte känner sig hemma i.
Stater är inte skapade av någon högre makt, och gränser är sällan optimalt dragna.
Det sagda gäller inte länder som ligger och skaver mellan ekonomiska, politiska och militära block, och där det ena blocket är ute efter att kapa åt sig delar av ett grannland.
I den mån den proryska separatiströrelsen i Ukraina någonsin varit genuin, är den idag ingenting annat än ett brottsligt verktyg för ryska expansionssträvanden.
Som sådan måste den fördömas och motarbetas.