På den borgerliga kanten verkar det ha blivit en strategi att framställa barnfattigdomen i Sverige som ett smärre I-landsproblem.
"Det är inte så att barnfattigdomen i Sverige innebär att barn inte har kläder eller att barn inte kan äta sig mätta. Snarare är det så att det blir ett spel mindre", sa Krister Hammarbergh (M), riksdagsledamot, Luleå, i Norrbottens-Kuriren 20 augusti 2010.
Ungefär på samma sätt bemöter borgerliga politiker och opinionsbildare Rädda Barnens nya barnfattigdomsrapport.
"Vad menar Rädda Barnen? Ska vi be Sudan om bistånd? Eller FN om katastrofhjälp?", undrar Hanne Kjöller på liberala Dagens Nyheters ledarsida 2 februari.
Och på Internet twittrar familjeminister Maria Larsson (KD) om att Rädda Barnens rapport är "oseriös".
Man kan i och för sig förstå att borgerliga kommentatorer är sura över de många larmrapporterna om en växande barnfattigdom
i Sverige. Det stämmer ju illa med den borgerliga verklighetsbeskrivningen av Fredrik Reinfeldt som den nye landsfadern och om jobbskatteavdraget som lyfter oss alla mot himmelens höjder.
Men de borgerliga kan inte blunda för fakta. Det är inte bara arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation Unga Örnar som visar att barnfattigdomen ökar.
Samma budskap kommer även från organisationer som Majblomman, Rädda Barnen, akademikerfacket SSR och forskaren Tapio Salonen.
Enligt partipolitiskt oberoende Rädda Barnens färska rapport uppgick barnfattigdomen i Sverige till 220 000 enskilda barn 2008.
Det innebär en ökning med
10 000 barn jämfört med 2007.
Det innebär inte att Rädda Barnen eller någon annan påstår att svenska barn har det sämre än svältande barn i Sudan, som Hanne Kjöller vill antyda.
Men det är hög tid att se bakgårdarna i jobbskatteavdragets och skattesänkningarnas Sverige. Åtstramningarna
i sjukförsäkringen och A-kassan gör att många familjer får en tuffare ekonomisk tillvaro.
Det finns faktiskt - hur svårt detta än kan vara att förstå bland ledarskribententerna på Dagens Nyheter - svenska mammor och pappor som lever med ständig oro för om pengarna ska räcka till mat, hyra, skor och kläder till barnen.
Varje oförutsedd avgift - trasiga skor, sönderslagna glasögon eller en extra matsäck till skolutflykten - blir ännu en sten i ryggsäcken.
Tag bara en sådan grundläggande sak som glasögon, som barn med synfel behöver för att klara skola och inlärning.
Det är långtifrån alla landsting som ger bidrag till barns glasögon. I Stockholms läns landsting till exempel drogs glasögonbidraget till barn in helt år 2004.
Det är givetvis inget problem för de flesta barnfamiljer, men det slår stenhårt mot barn som lever i familjer med små ekonomiska marginaler.
I en undersökning som Majblomman, som definitivt inte är en rödgrön propagandaorganisation, lät utföra år 2008 uppgav fyra av tio tillfrågade föräldrar att de inte haft råd med glasögon trots att deras barn varit i behov av dem.
Man kan naturligtvis rycka på axlarna åt problemet, som Hanne Kjöller, Maria Larsson och Krister Hammbergh verkar göra.
Men barnfattigdomen är ingen synvilla. Den är ett verkligt samhällsproblem som borde intressera varje ansvarskännande regering.
Den påverkar dessutom alla. På sikt kommer hela Sverige och alla svenskar att få betala ett högt pris för att hundratusentals barn och ungdomar får en dålig start i livet.