I september är det 25 år sedan Estland, Lettland och Litauen blev självständiga. Det blev möjligt eftersom Jeltin styrde i Ryska federationen och Gorbatjov i Sovjetunionen, som ännu existerade. Ett kuppförsök i Moskva hade misslyckats.
Folkfronter i de tre baltiska länderna drev på. 23 augusti 1989 bildade två miljoner människor kedja mellan huvudstäderna Tallinn, Riga och Vilnius för självständighet och som demonstration på årsdagen 50 år efter Molotov-Ribbbentroppakten som hade placerat de baltiska länderna inom den sovjetiska intressesfären.
Jag har besökt länderna nästan 50 gånger sedan år 1989. Vid återbesök i Estland nyligen konstaterade jag att ekonomin är hyfsad, men ändå har bromsats upp av krisen i Europa och nedgången i Ryssland.
Ojämlikheten mellan individer och regioner ökar.
Baltikum har snabbt integrerats i väst – som medlemmar i Nato och EU – och måhända vänt Ryssland ryggen alltför ensidigt.
De trycker till och med på att Finland och Sverige att bli medlemmar i Nato. Våra länder har andra historiska och strategiska skäl för att vara militärt alliansfria och stå utanför Nato.
Vid ett seminarium på temat Sverige, Norden och baltiska länderna i Stockholms ABF-hus förespråkade Sveriges tidigare utrikesminister Lena Hjelm-Wallén och Ulf Sundqvist, tidigare statsråd samt ordförande i finska SDP, fortsatt militär alliansfrihet för våra länder.
”Vi är ödesbestämda till varandra”, sade Sundqvist.
Estlands Sverigeambassadör Merle Pajula förklarade Estlands Natomedlemskap utifrån geografiska förutsättningar.
”Ryssland tar väst på allvar när väst är samlat”, hävdade Pajula.
”Vi får aldrig sluta att fråga om mänskliga rättigheter och annekteringen av Krim, men också nå ut till ryska befolkningen”, sade Sveriges Estlandsambassadör Anders Ljunggren.
Andra delen av seminariet behandlade civilsamhället. Ilze Ruse – till nyligen chef för lettiska UD:s EU-avdelning – menade att EU:s Östersjöstrategi går ut på att rädda havsmiljön, länka samman regionen och öka välståndet.
Mänskliga kontakter är viktigast och vänortssamarbeten mellan kommuner behövs, enligt Ruse.
Mediabevakningen av Baltikum är minimal och samarbetet mellan folkrörelser har nästan upphört sedan de blev medlemmar i EU år 2004 medan det svenska bilaterala biståndet bortföll.
Detta borde åtgärdas för att åter stärka civilsamhällets kontakter och därtill befästa stödet till självständigheten.