Som förutspåddes i förra veckans krönika vaknade britterna med en rejäl baksmälla på midsommarafton efter att ha röstat för att lämna EU.
Redan i söndags hade två miljoner britter skrivit under ett upprop om att omröstningen skulle göras om.
Företeelsen har snabbt döpts till ”Regrexit” (av regret – beklaga, ångra – och brexit som är en förkortning för brittiskt utträde ur EU).
Den mest googlade frågan från Storbritannien var dagen efter omröstningen betecknande nog ”Vad är EU?”.
Skulle de inte ha kollat detta före folkomröstningen?
Så går det när oansvariga politiker vältrar över frågor på medborgarna som dessa omöjligen kan bilda sig en grundad mening om på några månader. Om ens någonsin.
Britterna har röstat mot något – EU. Fast vad har de röstat för?
Storbritannien kommer att behöva ha nära relationer med Europa även i framtiden, men hur ska dessa se ut? Den frågan har inte ens berörts i kampanjen.
Nu förfördes britterna av ett populistiskt budskap som gick ut på att de kunde återta ”makten från Bryssel” och slippa migranter, utan ekonomiska eller andra konsekvenser.
EU skulle snällt ställa upp med ett nytt frihandelsavtal, så att affär-erna kunde fortsätta som förut. Inga krav på anpassningar till den inre marknaden skulle ställas på britterna. Inte heller skulle de behöva bidra till de gemensamma utgifterna.
EU-avgiften skulle i stället satsas på den av de konservativa nerkörda offentliga sjukvården, NHS, som skulle få ett extra tillskott om 350 miljoner pund i veckan! Nu beräknas hela medlemsavgiften ätas upp av höjda räntor, genom sänkt kreditbetyg för Storbritannien.
Inget har heller sagts om att folkvalda brittiska regeringar godkänt huvuddelen av de lagar som påstås ha påtvingats landet av ”Bryssel”.
Fast allvarligast för Storbritannien är att folkomröstningen har splittrat landet på längden och tvären och djupet. De unga som vill vara kvar i EU känner sig överkörda av äldre generationer. London känner sig överkört av landsorten.
Lågutbildade samt fattiga har ställts mot välavlönade och hög-utbildade och – naturligtvis – migranter mot britter. Den fråga som kanske fällde utslaget i omröstningen.
Skottarna, som inte vill lämna EU, tänker försöka få till en ny folk-omröstning om självständighet och i Nordirland höjs röster för en anslutning till Irland.
De två stora partierna är mer splittrade än förut, vilket ger det högerpopulistiska Ukip en jättechans i nästa parlamentsval. David Cameron avgår som premiärminister och efterträds av ärkepopulisten Boris Johnson.
Johnsons uträkning är förmodligen att hålla Storbritannien kvar i EU så länge det går för att sedan försöka rädda så mycket som möjligt av samarbetet och så småningom ställa till med en ny folkomröstning.
EU borde inte låta några miljon-er vilseförda britter hålla Europas ekonomi gisslan flera år framåt. Vill britterna inte vara med, måste utträdesprocessen snabbas på så mycket som möjligt.
Sverige måste för sin del ta klart avstånd från alla spekulationer om ett ”Swexit”.
Sverige hör hemma i Europa och det är bara genom ett ökat samarbete med kärnländerna som vi kan få igenom de reformer vilka vi vill se i EU, till exempel regler för fri rörlighet som inte leder till lönedumpning och sociala problem.
Fördjupar de 19 euroländerna sitt samarbete måste vi också ta oss en ny funderare på vilken valuta vi ska använda i framtiden. Detta även om kronan klarar sig hyfsat den närmaste tiden. I längden är en liten valuta som den svenska sårbar och vi kan inte räkna med att euroländerna räddar oss vid en kris.