Mellanöstern går bakåt - politiskt, religiöst och säkerhetsmässigt. Från ett uselt läge för demokrati och mänskliga rättigheter till inbördeskrig och kaos i flera länder.
Man får leta länge efter tecken på framsteg, om man nu inte ser generalernas återkomst till makten i Egypten efter ett fejkat val med oppositionen inspärrad som ett uttryck för det egyptiska folkets sanna vilja.
Det redan treåriga inbördeskriget i Syrien som kostat hundratusentals människor livet ser ut att kunna fortsätta många år till. Assadregimen sitter kvar, men landets gränser håller på att suddas ut.
Ingen syrier går säker någonstans. Undkommer man en förtryckare, hamnar man kanske under en annan. Rebellsidan är splittrad och en del väpnade grupper överträffar regimen i fråga om brutalitet.
Dit hör ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien), en numerärt rätt obetydlig irakisk sunniextremistisk grupp som varit i farten sedan USA invaderade Irak 2003 och som bytt skepnad och motståndare flera gånger sedan dess.
Just nu tycks den betrakta alla som kommer i dess väg – syrier eller irakier, shiiter eller sunnimuslimer – som sina fiender. Gruppen är så extrem att den uteslutits ur al-Qaida.
ISIS säger sig vilja upprätta ett sunnitiskt kalifat i de delar av nordöstra Syrien och norra Irak som den erövrat, men organisationen saknar helt politiskt, ekonomiskt och socialt program.
Gruppens ledare Abu Bakr al-Baghdadi förklarar att ISIS inte bekymrar sig om människors välfärd, enbart om deras religiösa tillstånd. Att många sunniter ändå tycks se ISIS som en befriare, säger mer om tillståndet i dagens Irak än om gruppens popularitet.
Den shiamuslimskt dominerade regeringen i Bagdad under Nuri al-Maliki har misslyckats med att ena det etniskt och religiöst splittrade landet. Den har inte heller, trots mångmiljardbistånd från USA, lyckats upprätta en fungerande säkerhetsapparat.
Hela garnisonen i tvåmiljonersstaden Mosul flydde hals över huvud när ISIS-krigarna närmade sig, trots regeringssidans numerära överlägsenhet.
USA trycker på för att förändra landet i federal riktning, men det är svårt att se hur en sådan förändring skulle kunna genomföras utan att motsättningarna förvärras.
En återgång till historiska gränser för de tre provinserna är inte längre möjlig med tanke på misstron.Makten ver oljan är ett annat problem.
USA har bränt fingrarna ordentligt i Mellanöstern, och Obama är emot traditionella krig. Den amerikanske presidenten satsar i stället på ”Special-Ops”, drönarattacker och operationer utförda av specialförband av det slag vi såg i samband med gripandet (på libysk mark) av Abu Khattala, misstänkt ledare för attacken mot amerikanska konsulatet i Benghazi 2012.
Bortsett från det folkrättsligt tvivelaktiga i den sortens krigföring, är det svårt att hur sådana operationer skulle kunna stoppa en amöbaliknande organisation som ISIS, utan att göra ont värre. Att förse regeringssidan med mer vapen som kan falla i händerna på ISIS och andra sunnirebeller lockar troligen inte heller USA.
I stället söker Obama diskret stöd hos Iran, trots att iranierna inte bara stöder regimen i Bagdad utan också al-Assad i Syrien, som USA vill ha bort. Lägg till detta att medlingsförsöken mellan israeler och palestinier misslyckats, och det är bara att konstatera att USA:s Mellanösternpolitik havererat.
Och att hela världen nu får betala för Bushs illa genomtänkta ”krig mot terrorismen”. Som i stället för att utrota terrorismen, fostrat tiotusentals nya ännu mer hårdföra terrorister.