Den mångordige finansministerns vårbudget kan kokas ned till två korta konstateranden:
Osäkra och svaga tillväxtutsikter.
Arbetslöshet som biter sig fast på rekordnivå.
Samtidigt ger två mindre uppmärksammade tabeller i budgetluntan en avslöjande bild av effekterna av alliansens ekonomiska politik.
Den första tabellen visar utvecklingen av de disponibla inkomsterna 2006-2011. D v s hur mycket pengar som hushållen fått kvar i plånboken under de här åren.
"De flesta inkomstgrupper har haft en gynnsam inkomstutveckling sedan 2006", skriver Anders Borg.
Det är ett helt korrekt påstående. Men samtidigt också ofullständigt och vilseledande.
För medan genomsnittsinkomsten ökat med 2,8 procent per år så är skillnaden stor mellan olika grupper.
De med allra lägst inkomster har fått en försämring på 0,9 procent per år medan höginkomsttagarna förbättrat sina inkomster med omkring 3 procent. Ett gap på hela 4 procent alltså.
Skillnaden är också stor mellan de som ligger under genomsnittet och de över.
De högre inkomsttagarna har fått mer än genomsnittet, de lägre mindre.
Detta faktum tvingar Anders Borg till ett - för att komma från en toppolitiker - ovanligt öppet erkännande:
"Den relativt sett snabbare inkomsttillväxten i toppen av inkomstfördelningen och den långsammare tillväxten i fördelningens nedre del har lett till ökade inkomstskillnader", skriver han.
Politiskt intressant blir att se hur väljarna kommer att tolka den här ökningen av inkomstklyftorna.
Alla - utom den allra lägsta inkomstgruppen - har ju fått mer pengar att röra sig med. Räcker det? Är man nöjd och struntar i att en mindre grupp ändå halkat efter kraftigt?
Eller reagerar man mot en politik som öppnar så djupa klyftor i det svenska samhället?
Är man tillfreds med sina inkomstökningar även om dessa för de tre lägsta inkomstgrupperna ligger på endast hälften av vad höginkomsttagarna fått?
Eller tycker man det är fel att utfallet blivit så orättvist?
Svaren på dessa frågor kan mycket väl avgöra valet nästa år.
För Socialdemokraterna gäller det att rikta kritiken mot regeringens politik med precision. Det är felaktigt - och därför kontraproduktivt - att påstå att alla förlorat på regeringens politik.
Kritiken måste istället riktas mot den orättvisa fördelningen och övriga konsekvenser av skattesänkningspolitiken.
Vi värnar välfärden, hävdar Borg. En annan tabell i vårbudgeten visar dock något helt annat.
Trots hög arbetslöshet väntas välfärden (de offentliga utgifternas andel av BNP) med alliansens politik minska med hela 4 procentenheter de närmaste åren.
Den offentliga konsumtionen (verksamheten, resurserna, kostnaderna för anställda i välfärden) minskar 1,5 procentenhet under samma tid.
Här är ett andra faktum värt hård Socialdemokratisk kritik.
När Borg påstår att han värnar välfärden då har han inte ens stöd för det i sin egen budget.