Den här sommaren har våldtäkter och överfall under festivaler varit ebåde synliggjord och debatterad fråga.
Jag kan förstå om det för vissa känns tröttsamt med ytterligare en text på samma tema. Fast – vet ni? Jag tycker också att det är tröttsamt, inte att det debatteras – men att det fortfarande sker.
Det oroar mig att kvinnor och tjejer behöver strategier för att på ett säkert sätt kunna ta sig hem. Det kan handla om nycklar i handen, självförsvarsspray i väskan eller ett uppkopplat telefonsamtal med en kompis.
I sommar har vi kunnat höra många intervjuer med unga tjejer som har beskrivit att de väljer kläder baserat på vilka som är svårast för en våldtäktsman att ta av. Detta är problematiskt.
Tjejer som får höra andra tjejer berätta om rädsla och strategier påverkas – och den påverkan innebär ofta att de anpassar sitt beteende för att inte råka illa ut. Deras utrymme och frihet begränsas samtidigt som de tar på sig ansvaret för att inte utsättas för övergrepp.
Detta är inte acceptabelt.
Jag efterlyser killars röster i de här frågorna. Det blir en skev bild som presenteras när den till största del bygger på tjejers röster – tjejer som berättar om rädsla och otrygghet. Den här bilden behöver nyanseras med killars röster. Killar känner också oro och killar reagerar över de övergrepp som sker.
Majoriteten av killarna är inte förövare, utan de är kloka och reflekterande människor som också behöver komma till tals.
Vi vinner ingenting på att låta tjejer fortsätta att utveckla strategier för att kunna vara ute. Tjejer ska inte ta ansvar för att killar inte ska våldta.
När det gäller sexualbrott får vi inte glömma alla de brott som sker i nära relation. Mörkertalet måste vara stort eftersom att det är svårt att anmäla övergrepp som har skett i nära relation. Det är svårt att prata om våld som man utsatts för av en närstående – och sexuellt våld är ofta det som är svårast att prata om.
Det finns ingen som helst poäng med att ställa olika typer av övergrepp mot varandra. Fast när jag fortfarande kan höra människor säga att det inte kan kallas för våldtäkt om den utsatta är förövarens partner – då kan jag inte låta bli att slås av hur otroligt mycket det fortfarande finns att jobba med.
Jag tror att ett bra första steg är att tydliggöra var ansvaret för övergrepp ligger och att det aldrig är hos den som blir utsatt – utan alltid hos den som utsätter, oavsett om förövaren är en partner eller någon okänd.