Denna sommar liknar – vad meteorologerna än säger om saken – ingen annan. Det är inte bara det att solen syns lika sällan som den annars bara gör i december, eller att man på cykeln hem kommer på sig själv med att undra om det plötsligt har hunnit till oktober i kalendern – det är också det att Sverige har blivit europamästare i fotboll. Inte bara en, utan till och med två gånger.
Jag måste erkänna att jag, fast jag följde båda turneringarna med stort intresse, fortfarande inte riktigt förstår det – jag förstår inte att det har hänt, och jag fattar än mindre hur de lyckades med det. Sveriges F-19 och U-21 har slagit inte bara den svenska publiken, utan hela Europa med häpnad – de enda som inte verkar överraskade är spelarna själva, som redan från början sagt att de trott och litat på varandra.
Det är en god början – och det är inte helt olikt det vi brukar kalla solidaritet. Att lita på varandra i ett fotbollslag, och särskilt i en så berömmelse- och pengastinn bransch som den internationella storfotbollen har blivit, innebär att lita på att lagets resultat i slutändan är viktigare för alla spelare än den enskilda, egna prestationen. Det är till syvende og sidst att underordna sig en kollektiv idé.
För visst kan högerbacken se pigg och duktig ut när hen tar en oväntad, offensiv löpning i djupled – men om den inte resulterar blottställer den inte sällan det egna försvaret för en kontring. Att avstå från det som gynnar en själv allra mest, och i stället välja det som gynnar hela laget – det är vad ett framgångsrikt fotbollslag lyckas med, och det är också det ett framgångsrikt politiskt parti måste lyckas med.
Det talas inte sällan förklenande om ”partipiskan” och om dem som följer partilinjen snarare än sitt eget hjärta, som om individens ställningstagande alltid var mer riktigt än kollektivets. Det finns förstås tillfällen när det stämmer – men den som utgår ifrån att det alltid är så glömmer både att många huvuden tillsammans ofta är klokare än ett enda, och, framförallt, att flera röster som säger samma sak låter högre än den som talar helt ensam.
När jag talar med människor om mitt sommarvikariat här på NSD händer det inte sällan att de vill att jag ska försvara regeringens politik över hela linjen. Det är – även om det kanske bygger på en missuppfattning av vad ledarskribentens roll är – ingen vidare svår uppgift; de allra flesta beslut som fattas är väl underbyggda, och går att förklara i antingen en realpolitisk eller mer strategisk kontext.
Det som däremot slår mig som ett allvarligare missförstånd är tanken att man behöver hålla med om varje enskildhet i politiken, för att vara anhängare till ett visst parti. Hur kan du, kan det låta, sympatisera med ett parti som... och på den här punkten kan man sätta in nästan vilken hjärtefråga som helst?
Den frågan är berättigad. Men den har också ett väldigt enkelt svar. Ta mig som exempel: I flera ekonomiska frågor står jag till höger om socialdemokraternas politik. I många som handlar om värderingar står jag till vänster om den. I ännu fler är jag kanske helt enig – men det som verkligen gör mig till socialdemokrat, det är att det är viktigare för mig att vi kan föra en konstruktiv politik för Sverige, än att jag får precis som jag vad vill.
Det är viktigare att vi är starka tillsammans, som kollektiv, än att det blir exakt på millimetern som var och en av oss vill. Det är så man vinner fotbollsmatcher – och det är faktiskt så man vinner förtroende också.