Anhängarna applåderade entusiastiskt, motståndarna visste inte riktigt hur de skulle bete sig, mediegenomslaget blev stort.
Stefan Löfvens besked, att en socialdemokratisk regerings mål är att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, rörde om i den politiska grytan.
Det är ett sakligt starkt och offensivt förslag som sätter ljuset på socialdemokraternas hjärtefråga.
Kvitto på hur rätt det var fick Löfven direkt när Anders Borg kände sig tvingad att kalla till presskonferens för ett bemötande.
Med kursen utstakad kommer nästa fråga: Hur ska målet nås?
På den punkten gjorde både Stefan Löfven och Magdalena Andersson det lite för lätt för sig.
Löfven hävdade att överskottsmålet för de offentliga finanserna och sysselsättningsmålet är likställda och att det går att klara båda utan problem.
Men är det så enkelt att arbetslösheten i Sverige kan halveras utan att det går ut över något annat eller kräver några extra insatser?
Stefan Löfven antydde själv att det ändå inte är så när han sa:
"Det kommer att kräva mycket resurser."
Men varifrån ska de där resurserna komma?
Enda preciseringen hittills har Magdalena Andersson gett. Hon sade att sysselsättningsmålet ska finansieras med det reformutrymme som uppstår när normal tillväxt tar fart igen.
Okej. Men "reformutrymmet" är ingen bestämd summa pengar som ligger och väntar på en ny socialdemokratisk regering.
Det uppstår på grund av att offentliga kostnader och ersättningar inte räknas upp i takt med prisökningar, krav på bevarad standard och behov av investeringar.
Det är därför som LO-ekonomerna skriver i en rapport:
"Reformutrymme skapas med urholkning av välfärden."
Att hänvisa till reformutrymmet är alltså lite av ett goddag yxskaft-svar. Om välfärden kvalitet ska bevaras - och dessutom av alliansen skapade hål ska täppas till - finns inte mycket att hämta där.
Samtidigt har Stefan Löfven och Magdalena Andersson stängt en mängd andra tänkbara finansieringsdörrar: Skatterna ska inte höjas. Överskottsmålet ligger fast. Penningpolitiken ruckas inte.
Sysselsättningsmålet är offensivt och ambitiöst.
Men om inte Socialdemokraterna samtidigt lite mer detaljerat talar om hur man tänker uppnå det hänger det i luften.
Att preciseringen uteblev vid partikongressen är inte mycket att säga om. Däremot måste det skapas betydligt större klarhet om vilken ekonomisk politik som leder fram till målet i god tid innan valet.
I valrörelsen 1994 presenterade Göran Persson som finansministerkandidat ett paket på 61 miljarder kronor av detaljerade budgetbesparingar.
Det var djärvt att tala klarspråk även om mindre populära inslag i S-politiken. Men det fungerade och Socialdemokraterna återvann regeringsmakten.
Folk förstod att det var allvar, de gillade att S såg väljarna i ögonen och behandlade dem som vuxna människor.
Så bör Socialdemokraterna göra igen.