Jag styr en liten kommun. Den lyder under samma kommunallag som alla de stora. Vi ska ge eleverna samma möjligheter till bra utbildning och vårda våra äldre på ett sätt som de förtjänar efter ett långt liv.
Vi ska göra det trots att vi är så få att om vår befolkning spreds ut så skulle varje person ha två km till närmaste granne.
Som tur är bor vi hopklumpat. I mindre byar mest. Men hur klarar man hemtjänst om en vårdtagare bor två mil från nästa? Om vi åker förbi huset på natten, öppnar dörren försiktigt, ser efter om den gamla sover och går ut och stänger dörren. Om hon vaknar då och kliver upp, lite sömndrucken, och ramlar och slår sig? Då tar det ganska lång stund innan vi är tillbaka. Eller innan ambulansen kommer.
Och om han som går i nian vill göra något av sitt estetiska intresse? Kanske vill dansa? Och det bara finns 25 niondeklassare och ingen annan ville just det, just i år. Ja, då får han åka 21 mil till närmaste stora gymnasieskola – för vi kan inte ge honom det han vill ha.
Vi är ganska vana vid att det är så här. Vi blir generalister i stället för specialister. Vi ser helheter istället för enskilda delar.
Vi funderar hur vi kan göra fler saker samtidigt och vem som då kan göra det. Kan skolbusschauffören också servera lunch till skolbarnen? Kan undersköterskan köra ambulansen åt regionen?
Nog önskar jag ibland att vi istället fick grotta ner oss i detaljerna. I lagstiftning och upphandling och IT-frågor. Vara fler som jobbade med varje fråga. Att bli riktigt skicklig inom sitt område äger sina tjusningar.
Det finns de som tycker att en liten kommun inte ska finnas – ”ni borde slå ihop er med några andra kommuner och skaffa ett bättre skatteunderlag!”
Vad man glömmer är att människor tenderar att bo där de vill. Inte där det vore allra mest praktiskt. Att välfärden – skola, vård och omsorg – är geografibunden.
Och då tänker jag att alla de som jag hör ropa på sina rättigheter, alla de som kräver att få sin vård och sin skola och sin omsorg och sin polis exakt där de alltid har varit och jobbandes på exakt samma sätt som de alltid har gjort, de skulle kanske gå en stund i våra skor. Använda vårt perspektiv ibland.
Blir det bättre för arjeplogarna eller jokkmokksborna eller de som bor i Överkalix om röntgendoktorn finns i Luleå eller i Kiruna? Får vi fler som utbildar sig akademiskt om utbildningarna finns på ett ställe i länet eller på flera?
Om de återflyttande statliga jobben hamnar bredvid universitetet – skapar man då större eller mindre problem i de andra kommunerna? Kan tiominutersbesöket hos doktorn, som det tar sex timmar att resa till och från, göras på något annat sätt även om det känns krångligt för doktorn?
Det perspektivet tror jag är nyttigt för alla. Inte bara politikerna.
Jag menar också de som faktiskt jobbar i offentlig sektor och de som ställer krav på vad som ska levereras. Om jag får – vem blir då helt utan?