"Avstjälpningsplats. Meningslös förvaring. Dyrt och dåligt."
Kritiken har varit skoningslös mot regeringens fas 3 i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. Åtgärden ger varken jobb eller utveckling, uttryckligt demonstrerat senast i Uppdrag granskning i förra veckan.
De enda som säkert tjänar på systemet - nästan 5 000 konor i månaden per person - är företagen som lever på att ta emot fas 3-placerade.
Socialdemokraterna har lovat avskaffa fas 3 för att det inte leder till några jobb. Gott så.
Men vi får inte tro att saken därmed är ur världen. För bakom Fas 3 finns ett reellt problem, som kvarstår även den dag åtgärden slopas.
Problemet är att allt fler långtidsarbetslösa har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Var tredje arbetslös idag har varit utan jobb i mer än sex månader.
En del av förklaringen till den växande skaran långtidsarbetslösa är de ökade internationella avkastningskraven som skruvat upp takten och kompetenskraven i näringslivet. Idag finns inte plats för personer vars produktionsförmåga inte är 100 procent.
Men den viktigaste förklaringen är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustats ned, det saknas en politik som motverkar marknadskrafterna.
Alliansens lösning på problemet är att de arbetslösa själva betalar priset för att de inte platsar. I fas 3 får den arbetslöse 65 procent av sin gamla lön i ersättning.
Socialdemokraterna har inte preciserat sitt alternativ, men öppnar för en modell som erbjuder både studier och kompetensutveckling.
Långtidsarbetslösa ska också kunna arbeta i det som tidigare kallades plusjobb, det vill säga insatser i offentlig sektor och i föreningar. Där ska avtalsenlig lön betalas.
Skillnaden i upplägg är viktig: I rege-ringens modell är det de arbetslösa som får ta en stor del av smällen i form av lägre inkomst, i Socialdemokraternas modell bär alla skattebetalare solidariskt bördan.
Men framväxten av en allt större grupp långtidsarbetslösa ställer även Socialdemokraterna inför frågan om hur en långsiktigt hållbar politik ska se ut.
I "Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder"(Arbetarrörelsens Tankesmedja) argumenterar Örjan Nyström och Anders Nilsson för att det behövs en ny modell.
"Det är på arbetsplatserna som utsorteringsproblemet uppstår och det är där det måste lösas", skriver de och föreslår att det ska skapas arbetsanpassningsgrupper där arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter får förfoga över pengar som i dag används till passiva bidrag.
Klart är att både företag och fackliga organisationer måste börja tänka i nya banor.
Hur kan jobben anpassas? Hur ska företagen kompenseras utan att systemet missbrukas? Om särskilda subventionerade välfärdsjobb inrättas - hur dras då gränsen till vanliga jobb?
Att avskaffa fas 3 är den lätta åtgärden. De svåra ligger i att utforma ett bra nytt system.