I sin rapport State of the climate 2015 sammanfattar det amerikanska klimat- och miljöorganet NOAA att förra året var det varmaste i jordens moderna historia. Havsnivåerna var högre, havstemperaturen högre och nivåerna av växthusgaser var också högre – än någonsin tidigare.
Man skulle kunna sammanfatta resultatet som att om undersökningen är jordens årliga läkarundersökning så har den nu inte bara diagnosticerats med feber utan också med dålig puls, usla blodvärden och åderförkalkning. Förutsättningarna för klimatarbetet är inte bara fortsatt svåra – de är mer akuta än någonsin.
Det råderingen tvekan om att den globala uppvärmningen är på riktigt och att vi måste ta tag i den nu. Samtidigt gäller det att inte fästa alltför stor vikt vid siffror som uppvisas för ett enda år.
För även om den nu konstaterade höjningen ligger väl inom ramen för beräkningarna av den globala uppvärmningen och verkar bekräfta de modeller som man arbetar utifrån, är uppvärmningen inget enkelt fenomen som går att observera stadigt från år till år samt säsong till säsong.
Just 2015 års höjning kan till en viss del bero på det periodiskt återkommande väderfenomenet El Niño och risken med att ta en enstaka temperaturhöjning som motiv till att intensifiera klimatarbetet är att man sedan låter samma arbete avta om man något år skulle iaktta en sänkning.
För likalite som den globala uppvärmningen kommer att observeras genom att man funderar på om det inte snöade på julafton oftare än när man var liten, eller om inte just den här sommaren bjöd på ovanligt ostadigt väder, lika lite kan vi basera vårt miljö- och klimatarbete på observationer från ett enskilt år.
Den stora faran ligger inte i en enda höjning – utan i den långsiktiga trenden. Den kan vara lika svajig som Stockholmsbörsen – men det pekar entydigt åt ett enda håll: Uppåt.
Därför kan vårt engagemang inte bygga på enskilda larmrapporter eller på en alarmistisk oro. Det måste vara grundat i ett solitt förtroende för vetenskapens förmåga att förutsäga även längre trender. För att likna det hela vid den OS-turnering vilken börjar nu i dagarna skulle man kunna säga att arbetet mot den globala uppvärmningen inte kan behandlas som ett hundrameterslopp. Vi måste våga att angripa det som ett maraton.
Just utsläppen av växthusgaser är farliga på det sättet, eftersom de sällan ger lokala ekologiska konsekvenser. Den största faran i dem syns inte just intill fabriksskorstenen, utan på helt andra platser – och i helt andra tider – än där utsläppen sker.
Det skapar illusionen av att enskilda utsläpp kanske inte är särskilt farliga. Ändå är det alla dessa enskilda utsläpp som tillsammans driver den globala uppvärmningen framåt och förgiftar jordens framtida klimat.
Det påminner om det som brukar kallas för allmänningens tragedi. Ett öde vilket brukar drabba de resurser som ägs av ingen fast brukas av alla. När var och en tar för sig av det som finns kvar, innan det tar slut, förbrukas resurserna snabbare än de hade gjort i fall man gemensamt hade kommit överens om hur de skulle förvaltas och framförallt förmås att växa.
När var och en gör sina utsläpp i tron att det inte är just det utsläppet som driver uppvärmningen framåt, blir vi alla tillsammans ansvariga för att inte ha hejdat utvecklingen i tillräcklig tid.
Frågan är om vi inte måste sluta att betrakta jordens atmosfär som någonting självklart vilken alltid kommer att finnas kvar – och börja att se den som en ändlig resurs vilken vi alla äger och måste ta starkare ansvar för.