Presidentvalet i Egypten illustrerar de svårigheter som demokratianhängarna i Mellanöstern ställs inför när de ska försöka omsätta framgångarna från den arabiska våren i konkret politisk verklighet.
I brist på egna trovärdiga kandidater, tvingas de välja mellan kandidater som antingen har rötterna i den gamla regimen, eller som förts fram av det Muslimska brödraskapet och andra religiösa grupperingar. Det kan tyckas vara ett val mellan pest och kolera, särskilt för kvinnorna. Det fanns ingen kvinna i startfältet.
Ungdomarna på Tahrirtorget saknar politisk erfarenhet, och det tar tid att skapa förtroende. Den gamla regimens folk har erfarenhet och ett politiskt nätverk. En sådan kandidat är f d ministern och flygvapenchefen Ahmed Safiq, som gått vidare till andra valomgången den 16-17 juni, tillsammans med Brödraskapet kandidat Muhammad Mursi.
De islamistiska kandidaterna är oprövade kort i regeringssammanhang, men de har vunnit förtroende genom sin långvariga kamp mot den egyptiska diktaturen och socialt arbete.
Brödraskapet vann en svepande seger i parlamentsvalet i januari, och många skräms av perspektivet att både presidentposten och parlamentet skulle falla i händerna på islamistiska grupper. Men erfarenheterna från andra länder tyder på att islamisterna är mer intresserade av affärer än av religion när de väl får politiskt inflytande.
Valet är för övrigt långtifrån avgjort. Mursi fick bara knappt 25 procent av rösterna, Safiq ännu mindre. Valskolket var också stort i första omgången.
Det finns andra hot mot den spirande egyptiska demokratin som är mer akuta, t ex militären. Kommer de militära ledarna verkligen att överlämna makten (och privilegierna) till en civil ledning, och vad blir i så fall priset?
Ett annat hot är den ekonomiska krisen i landet. Får den nya civila ledningen inte bukt med de ekonomiska problemen, inklusive den utbredda korruptionen, lär den inte bli långlivad. Och ökat kvinnoförtryck sätter inte fart på ekonomin.
Det är stort steg i rätt riktning att fria val kan hållas i Mellanösterns folkrikaste land, och ett demokratiskt Egypten kan bli en modell för hela regionen. En fredlig övergång till civilt styre i Egypten kan påskynda den demokratiska utvecklingen i resten av Nordafrika och Mellanöstern. Från Marocko i väster till Saudiarabien och Iran i öster, Syrien i norr och Sudan i söder.
Ökensanden bränner under de kvarvarande diktatorernas fötter.