Fredsförhandlingar med deltagande av alla berörda parter i Syrien redan i januari och samtidigt en FN-övervakad vapenvila (utom mot IS). En ”inkluderande och icke-sekteristisk” övergångsregering inom sex månader. En ny konstitution och FN-övervakade val till parlament och president inom 18 månader, samtidigt som IS fördrivs från sina skyddade zoner i landet.
Är detta verkligen möjligt i ett läge där parterna har helt olika mål för sitt engagemang i Syrien, och nya skarpa motsättningar uppstått som t ex mellan Ryssland och Turkiet efter nedskjutningen av ett ryskt bombplan? Ja, det är i alla fall vad alla berörda länder, inklusive Ryssland och Turkiet, enats om och ordentligt dokumenterat. Och som veterligen alla parter håller fast vid.
Vad harhänt när globala aktörer som USA och Ryssland såväl som regionala fiender som Iran, Saudiarabien och Turkiet plötsligt inser och offentligt erkänner att kriget i Syrien inte kan vinnas militärt, lägger motsättningarna åt sidan och tillsammans med FN enas om en fredsplan som syftar till att bevara staten Syrien – men som demokrati vilket lär utesluta en framtida roll för diktatorn Bashir Assad?
Har de tänkt om, och i så fall varför? Och varför sker det just nu?
Den nuvarande FN-medlarenStaffan de Mistura, pekade vid ett besök i Stockholm på tre faktorer: Islamiska statens (IS) framgångar, sommarens och höstens flyktingvåg och Rysslands militära intervention.
Till detta kan läggas terroristdåden i Turkiet, Libanon och Frankrike. Alla inblandade inser att priset för fortsatt krig blir högt.
Putin hållerpå att skaffa sig fler fiender än det ekonomiskt stagnerande Ryssland har råd med, och hans kärnvapenretorik isolerar landet ytterligare.
Ryssarna vill åka på semester i väst och Mellanöstern, de vill inte sitta inburade i sitt land som på Sovjettiden. Erdogan måste också normalisera sin ställning i regionen, om han ska välkomnas av EU. Turkiet behöver lugn.
Assads ställning under fredsprocessen är en knepig fråga. Hans regim kommer att fasas ut, men ryssarna kan ha rätt i att han behövs för att återta land som idag kontrolleras av IS.
Att tvinga bort Assad nu, skulle också öka riskerna för att Syrien helt kollapsar, och då finns det egentligen inget kvar att förhandla om. Och utan fäste på marken har man bara impopulära bombningar att ta till mot IS.
IS är för övrigt ett globalt nätverk och tycks redan förbereda en evakuering av högkvarteret från Raqqa i Syrien till Khadaffis födelsestad Surt vid Medelhavskusten i Libyen. Att få Libyen på fötter igen, blir därför nästa stora uppgift för världssamfundet.
IS måste också fördrivas från Irak och Afghanistan. Viktigast på kort sikt är att den irakiska armén samlar ihop sig och återtar Mosul och oljekällorna i området.
En reträtt från Syrien och Irak blir både ett militärt och psykologiskt bakslag för IS, som kan reducera dess attraktionskraft på nätet. Drömmen om att få leva ett lyckligt familjeliv bland andra rättrogna i ett arabiskt ”kalifat”, reduceras till ett liv som jagade yrkesmördare som tar livet av andra muslimer och oskyldiga vänsterlänningar.
Hur lockande kan detta vara för västeuropéer?
För att helt stoppa terrorismen och väsentligt reducera flyktingströmmarna, måste människorna i Mellanöstern och Afrika få hopp om ett bättre liv, och det kan ta många år.
Under tiden måste vi behålla en hög beredskap mot terrorismen, och slå vakt om våra egna demokratiska institutioner, som om inte annat hotas inifrån.