Den redan igångsatta valrörelsen handlar om politiken för den kommande mandatperioden.
Men lika mycket gäller den bilden av Sverige idag.
Hur ser det ut i skolan, vården och äldreomsorgen? Hur allvarligt är det att 400 000 går utan jobb?
En särskilt känslig fråga är klyftorna i samhället – har de ökat eller minskat?
Socialdemokraterna vilseleder när de påstår att fattigdomen i Sverige ökat, hävdade nyligen Malin Sahlén och Karin Svanborg-Sjövall vid den borgerliga tankesmedjan Timbro.
Detta sedan Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson på DN-debatt skrivit att Sverige på åtta år gått från att ha lägst andel fattiga i Norden till att ha flest fattiga. 14 procent av svenskarna hade inkomster under fattigdomsgränsen 2012.
Timbro invände att det relativa mått som S-ledarna använt – mindre än 60 procent av genomsnittsinkomsten – är missvisande.
”Faktum är att fattigdomen är liten i Sverige, endast en procent lever som allvarligt fattig i Sverige.”
En ynka procent eller fjorton – hur stor är fattigdomen i Sverige? Den frågan har inget enkelt svar.
Bilden av fattigdomens omfattning beror på hur begreppet fattigdom definieras, på människosyn och värderingar.
Enligt Timbro ska en svensk betraktas som ”allvarligt fattig” bara om han eller hon inte kan tillgodose sina allra mest grundläggande behov.
Fattig är då, enligt EU:s definition, den som exempelvis inte klarar amorteringar på bolån, inte kan betala hyran eller elräkningarna.
Man har inte råd att åtminstone varannan dag äta kött, kyckling eller fisk, man klarar inte en oförutsedd utgift.
Under en sådan hård fattigdomsgräns hamnar mycket få i Sverige, det har Timbro rätt i.
Men känslan av fattigdom och underläge upplevs av många fler än så. Det är det som speglas i de siffror som Löfven/Thorvaldsson använder och som också är de som utnyttjas mest av EU.
Materiell nöd är då nödvändigtvis inte omedelbart överhängande, men den som ligger under fattigdomsgränsen tvingas vända på varenda slant och har svårt att leva sitt liv som de flesta andra.
2012 låg 60-procentsgränsen vid en inkomst på runt 10 000 kronor i månaden (efter skatt) för en ensamstående, 26 000 kronor för en familj med två vuxna och två barn.
Att ligga så långt under andra får direkta konsekvenser i vardagen - man har bara råd med det allra nödvändigaste och tvingas säga nej när barnen vill åka på det där idrottslägret eller på skolresan.
Siffror från andra håll bekräftar att den dimensionen av fattigdom ökar.
Socialbidragskostnaderna stiger och de disponibla inkomsterna för de som tjänar allra minst har minskat. Var tredje arbetslös hamnar idag under fattigdomsgränsen.
I den internationella samhällsdebatten uppmärksammas nu alltmer de negativa följderna, också på tillväxten, av växande inkomstklyftor.
Timbro och alliansen borde inse att dessa problem måste tas på allvar.