Jag kan verkligen gå igång på information som plockas ur sitt sammanhang och sprids med ett syfte. Jag går igång på det eftersom jag vet hur få det är som orkar undersöka fakta, vända på orden, fundera på varför någon så gärna vill att vi ska få just ”den här” bilden av kommunen, regionen, landet eller världen.
Jag kommer från ett litet ställe. Mina föräldrar var rättskaffens. En gång snattade jag godis på affären och när mamma fick reda på det så var det inte nådigt. Hon var lite som Aina Erlander min mamma. Aina som lämnade tillbaka Tages kulspetspennor när han hade dött. För det var ju inte deras. Det var ett sidospår men det kan förklara min inställning till att det ska vara rätt och riktigt det jag håller på med. Och att jag tycker att beslut ska fattas på så opartiskt riktig information som möjligt.
Ett partiskriver ”att beskriva verkligheten är inte att svartmåla, det är att ta ansvar”. Och så är det ju. Men om ”att beskriva verkligheten” är att bara berätta om skottlossning, våldtäkter och mord – beskriver man då verkligen den sanna bilden? Och vad vill man uppnå? Många är kommentarerna i sociala media till oss ”som ingenting begriper medan det går åt helsike med landet”.
Ifrågasätter manfakta (och det betyder inte att man inte fördömer våld, det vill jag vara tydlig med) så kan man få veta att offren för dödligt våld per capita var fler på 70-talet. Eller att antalet som dog i arbetsrelaterade olyckor var fler än de som dog av dödskjutningar. Och när man får sånt klart för sig så är det lätt att börja se igenom fler av de berättelser om ”verkligheten” som cirkulerar.
Jag såg en spådom att den kommande valrörelsen kommer att handla mer om kriminalitet och brottsbekämpning, flykting- och asylpolitik än om politik mot arbetslöshet, för en lärande skola eller om huruvida skatt verkligen är stöld. Och jag tänker att då vinner de som försöker måla upp en bild att kriminaliteten är jättestor, att vi måste vara rädda, att flyktingar är för dyra eller att allt blir perfekt bara vi delar upp oss i ”vi och dom”.
Vi andra hörs tydligen inte. Vi som vet att om en unge får riktigt bra förutsättningar att ta sig genom skolan så går det, statistiskt sett, ganska bra för den ungen. Men den som kommer ur fasliga hemförhållanden, som blir bekräftad i gäng som sysslar kriminalitet och elände, och som vi inte lyckas hjälpa ur detta eller stärka så mycket att hen inte hamnar där och som inte klarar sig genom ens grundskolan – den kommer det att gå sämre för.
Och att den minsta gemensamma nämnaren heter hemförhållanden och klass.
Inte etnicitet.
Så: Är det okej att bara lyssna till domedagsprofeterna? De som använder sig av devisen att ”allting går att sälja med mördande reklam”? Eller kan vi bättre?