Vissa slagord är mer lyckade än andra. Idag tycks exempelvis en del politiker anse att ”alla som kan jobba ska jobba”. Den äppelkindade självklarhet som ofta medföljer detta uttalande gör mig dock lite fundersam.
Jag frågar mig hur dessa politiker ställer sig till de läkare som envist hävdar att sjukskrivning är och bör ses som en av flera möjliga behandlingsformer. Att det ibland uppstår situationer där en person faktiskt kan arbeta men där sjukskrivning är motiverat för att arbete innebär att skadan sannolikt slås upp igen eller att tillfrisknandet förhindras/förlängs.
Visst är det destruktivt när den som behöver inte får möjlighet till rehabilitering och arbetsanpassning. Vi måste förbättra samarbetet mellan olika myndigheter, bygga ut företagshälsovården och se till att arbetsgivarna tar ett större ansvar för återgången i arbete.
Men som facklig utredare har jag även sett fall när för tidig återgång i arbete lett till bakslag och förvärrad ohälsa som förlängt sjukskrivningen. Faktum är att allt för många av oss jobbar fast vi inte borde göra det, av medicinska skäl eller av smittskyddsskäl.
De som jobbar fast de inte borde göra det är betydligt fler än de som överutnyttjar sjukförsäkringen. Vi har, enligt de internationella studier som gjorts, en ovanligt hög arbetsmoral. Många av oss tvingas dessutom vara sjuknärvarande av ekonomiska skäl eller på grund av en osäker anställning som vi inte vill mista.
De som drabbas värst av detta är kvinnorna. De har ofta tunga, osäkra och stressiga jobb i välfärds- och tjänstesektorn.
Sjuknärvaron har, liksom sjukfrånvaron, en tydlig klass- och könsdimension. Dessutom hänger de ihop. Dagens sjuknärvaro är morgondagens sjukfrånvaro, som våra främsta arbetsmiljöforskare uttrycker det.
Ett steg i rätt riktning är att mildra karensdagens orättvisa effekter genom att införa ett karensavdrag, dvs att man vid en kort sjukfrånvaro inte kan få ett karensavdrag på mer än 20 procent av veckolönen. Men detta räcker inte. Ohälsan gror i glappet mellan ökade krav och minskat inflytande. Mycket mer behöver göras.
Det handlar om att förbättra löne- och anställningsvillkoren samt att skapa en hållbar arbetsmiljö och ökat inflytande för de anställda. Men det handlar också om en tryggare sjukförsäkring, så att alla kan och har råd att avstå från att jobba när de borde stanna hemma och tillfriskna. Alla som kan jobba bör faktiskt inte jobba.