På söndagsmorgonen presenterade Sveriges Radios Ekot en färsk SIFO-undersökning om medier och politik. Mest uppmärksamhet fick det faktum att Sverigedemokraterna och Centern blivit mer positivt jämfört med tidigare perioder, medan rapporteringen om Miljöpartiet och Moderaterna blivit mer negativ.
Det är i själva verket ingenting att höja på ögonbrynen och inte heller ett tecken på en fullständig normalisering av SD – den pågår på mycket längre sikt, och med mycket mer subtila medel än braskande tidningsrubriker.
Snarare är det ytterligare ett tecken på ett redan känt fenomen: Dem det går bra för i opinionen för tillfället, får också fler glada rubriker. Det är en mekanik som förstärks när opinionsundersökningar – oavsett – hur små skiftningarna de mäter är – utgör en större del av den politiska journalistiken än tidigare.
På samma sätt kan vi se hur partiledare omväxlande framställs som skickliga och vältimade beroende på hur det går för deras partier just för tillfället – politiken är en oförlåtande bransch, där det enda måttet på framgång till syvende og sidst är just framgången själv.
Annie Lööf idag är samma politiker som hon var när hon ifrågasattes som allra hårdast – skillnaden är bara att hon nu talar med opinionsframgångarnas aura runtomkring sig. Hennes nyliberala utgångspunkter är också desamma som de var då – och för oss som står för en arbetstagarvänlig politik är det bara att hoppas att väljarna påminner sig själva om detta i god tid till nästa val.
Den nya SIFO-undersökningen visade även att fokus under de senaste månaderna snarare hade legat på det politiska spelet, än på faktiska förslag och sakfrågor. Vem är beredd att samarbeta med vem, och vem kan egentligen regera med vem?
Det är en fråga som inte sällan brukar locka fram en självkritisk ådra hos svenska medier och politiska journalister, som verkar tro att det är deras eget fel att de struntar i den sakpolitik som både väljarna och politikerna vill tala om till förmån för den politiska såpans förenklade dramatik.
En sådan självkritik är berättigad i perioder, men skulden för att det just nu talas om det politiska spelet bör faktiskt inte landa hos dem som beskriver politiken. Den måste läggas hos dem som faktiskt driver politiken.
Vi är i skrivande stund nästan ett år ifrån nästa allmänna val. Vi har en duglig minoritetsregering som visar sig kunna navigera väl, men som har ett oerhört svårt parlamentariskt läge som botten. Trots detta finns det i nuläget inte en enda politisk koalition som med någon trovärdighet skulle kunna säga att deras mål är en majoritetsregering.
Läs den meningen igen. Vi har i nuläget ingen tydlig väg till en stark och handlingskraftig regering, med ett brett stöd från såväl valmanskåren som riksdagen. Det är faktiskt inte särskilt underligt att det i det läget talas en hel del om det politiska spelet, och vem som när det kommer till kritan är beredd att samarbeta med vem.
I den frågan har den socialdemokratiska hållningen ända sedan Stefan Löfven tillträdde som ordförande varit klar – partiet är beredda att ta ansvar för Sverige, och söka samarbete över blockgränserna. När kommer samma insikt och ansvarskänsla drabba också de borgerliga partierna? Hur många år kommer det egentligen att ta?
Det vet vi inte. Det vi vet är att det bara är då som vi kan sluta käbbla om politiskt spel, och gå tillbaka till att göra politik igen.