Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj belönades förra året med Nobelpriset i litteratur. Sin bok De sista vittnena inleder hon med att referera det hon kallar för en rysk klassikers fråga:
"En gång ställde Dostojevskij frågan: Kan fred, vår lycka eller ens en evig harmoni rättfärdigas, om en enda liten tår har fällts av ett oskyldigt barn för att skapa det hållbara fundametet för dem? Och han svarade själv: Inget framsteg och ingen revolution kan rättfärdiga en sådan liten tår. Och inget krig. För den väger alltid tyngre.
En enda liten tår..."
Om man betraktar Dostojevskijs resonemang som ett rättesnöre, så är det en hård morallag vi har att leva upp till. Det handlar inte längre om att åstadkomma så mycket lycka som möjligt åt så många som möjligt – det handlar om att varje handling som får ett barn att gråta helt enkelt är fel.
Det är en hållning som inte lämnar utrymme för kompromisser, och tyvärr är det väl också en förenkling. Sanningen är ju den att vi alltför ofta inte har något val: Barnen kommer att gråta hur vi än gör, och vi måste försöka välja det som gör minst ont.
Det betyder emellertid inte att vi kan skjuta frågan åt sidan, och vara nöjda med oss själva för det. En morallag gör inte bankrutt bara för att den kanske är omöjlig att leva upp till – kanske är den tvärtom omöjlig att leva upp till just eftersom vi hela tiden ska fortsätta kämpa för att nå dit.
Dostojevskijs fråga uttrycker nämligen inte bara ett mål – det den uttrycker är framförallt ett medel; det sätt vi måste närma oss världen på om vi vill väl. Och som medel ligger den inte särskilt långt från kärnan i FN:s barnkonvention: Att sätta barnen främst i varje beslut som rör dem.
På den punkten är det Sverige och den Europeiska Unionen som under det senaste året har gjort en fullständig, moralisk bankrutt. Den för bara några dagar sedan ikraftträdda asyllagstiftningen, som bland annat förhindrar familjeåterföreningar kommer att få många barn att gråta.
Det är som sagt inga nyheter. Många barn kommer att gråta i den här världen, hur vi än gör. Men det som faktiskt är skamligt, och det som det faktiskt inte finns någon ursäkt för, är att vi har övergett de principer som faktiskt hade kunnat leda oss rätt.
Så länge principen och ambitionen var att inget barn skulle behöva gråta, så kunde man faktiskt med någorlunda rent samvete acceptera att en del av dem gjorde det ändå. Det är inte möjligt att göra eller lyckas med allt man vill – men man måste faktiskt vilja göra det.
Ja, ibland är politik att vilja, som Olof Palme sade. Men Palme hade också en annan definition av politik, och det var att det handlade om att: "Medan vi lever på den här jorden – och vi är dömda att leva på den här jorden – försöka göra livet så anständigt som möjligt."
Det är den anständigheten som vi i och med den nya asyllagstiftningen har övergett. Och visst går det både att förklara och förstå regeringens position – lagen är fortfarande tillfällig, och kanske var den absolut nödvändig för att skapa ett andrum.
Samtidigt kan det inte vara en ursäkt att de andra EU-ländernas ovilja tvingade oss hit, att de har gått före och vi har gått sist. Vi måste stå för våra egna beslut, och ta ansvar för de kompromisser vi gör.
Vi såg lidandet. Vi visste att det pågick. Vi bestämde oss för att stänga våra gränser och två våra händer för det som hände utanför dem. Det var inte obegripligt – men det går inte att säga annat än att det var fel.