Det råder inte någon tvekan om att Vattenfalls neddragning är ett hårt slag mot Jokkmokks kommun. Fyrtio tjänster är inte någonting man ersätter i en handvändning, och som alltid får en sådan neddragning ytterligare konsekvenser; ibland brukar det sägas att varje tjänst inom en industrinäring i sig innebär ytterligare en anställning i samhället, i näringslivet och den kommunala servicen.
Gör en neddragning i motsvarande omfattning i Stockholm, i Malmö eller i Norrköping, så skulle de städerna också ha svårt att ställa sig på fötter igen. Malmö har tagit lång tid på sig att hämta sig från varvens nedläggning, och man kan tycka att det i ett land som varit med om den sortens neddragningar under flera år borde finnas större känslighet för vad de statliga bolagen egentligen gör.
Det tycks det inte göra nu – och till det finns det två anledningar. Det ena är den katastrofala ekonomiska situation som Vattenfall har hamnat i med anledning av bolagets misslyckade affärer nere på kontinenten. Där bär regeringen Reinfeldt, och särskilt den tidigare näringsministern Maud Olofsson (c) ett tungt ansvar, vare sig de vill erkänna det eller ej. Det fanns sätt att få hela Sverige att leva, men att köpa det holländska gasbolaget Nuon var inte ett av dem.
Den andra anledningen är densamma som har varit uppe i samband med Vattenfall försäljning av det tyska brunkolsinnehavet, nämligen att gällande lagar och regler föreskriver att bolaget måste drivas på affärsmässig grund. Och visst – om affärsmässig grund innebär att Vattenfall ska bedriva sin verksamhet som vilken multinationell koncern som helst, då är det här kanske affärsmässighet.
Men det hade faktiskt inte behövt vara så. Vad som är affärsmässigt och inte är alltid en definitionsfråga, och i en tid när till och med de stora korporationerna månar om sitt rykte och om det som brukar kallas för socialt ansvar, kan man fråga sig vad det här gör med Vattenfalls ställning på sikt.
Bolaget ägs till syvende og sidst av det svenska folket gemensamt, och då kan man ställa sig frågan om det inte på lång sikt vore klokare för dem att vårda sig om sina rötter och om sin förankring i lokalsamhället än om en kortsiktig vinst. Strömmen kan faktiskt inte komma någon annanstans ifrån än från Lule älv – det borde faktiskt inte vara särskilt svårt att förstå, och lyfta på hatten för det.
Det råder ingen tvekan om att den digitala revolutionen har erbjudit enorma fördelar för den svenska industrin. Det är också viktigt att vi alltid fortsätter att effektivisera den, och inte fastnar i ett konservativt motstånd mot den och därmed blockerar morgondagens arbetstillfällen för att bevara dagens. Så är emellertid inte fallet här – att flytta arbetstillfällen utomlands innebär bara en förlust av arbetstillfällen, av länge uppbyggd kompetens och av en ovärderlig lokal förankring.
För en socialdemokratisk regering är det inte möjligt att gömma sig bakom formuleringen om affärsmässighet. Vi måste ha större ambitioner för både Sverige och de statliga bolagen än så.
Det är hög tid att se över styrningen av de statliga bolagen. Och börjar man väl göra det kan man notera att Vattenfall har ett nybyggt och mycket tjusigt huvudkontor. Det ligger i den likaledes nybyggda stadsdelen Arenastaden i Solna, precis intill Nordens största galleria, Mall of Scandinavia.
Om det nu är så att digitaliseringen gör det möjligt att genomföra allt fler arbeten var som helst i världen kan man faktiskt fråga varför huvudkontoret ligger just där. Markpriserna måste ha varit skyhöga. Vore det inte rimligare att flytta huvudkontoret till Jokkmokk – till den plats strömmen och vinsterna kommer ifrån?