Strax efter klockan nio i morse slogs i Stockholm ett nytt svenskt rekord. Den här gången var det inte i stavhopp eller i simning – det vi fick se var i stället ett borgerligt stafettlag som pressade sig själva till det yttersta för att skjuta sig själva i fötterna, och så slå ett nytt svenskt rekord i dumhet och politisk kortsiktighet.
När de så kallade allianspartierna beslutade sig för att inte bara rikta missförtroendeförklaringar mot försvarsministern, inrikesminister och infrastrukturministern utan också att kalla in riksdagen från sommaruppehållet kan jag inte ha varit ensam om att ha svårt att förstå hur de resonerade.
Det är sedan länge känt att de sökt efter anledningar att rikta missförtroendeförklaringar mot enskilda ministrar. Det vill de göra för att visa sin egen politiska potens, och övertyga väljarna om att de – trots decemberöverenskommelsen – faktiskt menar allvar som opposition.
Att sakfrågan skulle vara anledning till missförtroendeförklaringarna är helt enkelt inte sant – helt nyss var de beredda att missförtroendeförklara för minimala skattehöjningar, nu har de till sin stora glädje hittat någonting annat att försöka rädda sin interna trovärdighet med.
Alltså är det i sak inte överraskande att de blev tvungna att rikta missförtroendeförklaringar när de nu hade ett åtminstone ytligt sett rimligt skäl att göra det. Det som däremot är – som min gamla fotbollstränare brukade säga – "hål i huvudet" är att göra det på så bred front; Sveriges Radios politiska kommentator Fredrik Furtenbach beskred det träffande som en "krigsförklaring" mot Stefan Löfven.
Precis lika lite som en regering kan regera utan att få igenom sin egen budget, kan regeringen Löfven sitta kvar och låta oppositionen avsätta några av dess tyngsta statsråd på pin kiv. Det betyder att vi i praktiken står inför tre alternativ. För det första kan man alltid hoppas att de borgerliga sansar sig, och återgår till ett sunt sätt att föra politik på. Det tycks i nuläget mindre sannolikt.
För det andra kan statsministern utlysa extra val. Det tycks i nuläget tycks sannolikast – och det är just därför dagens besked var så obegripligt; ingen är intresserad av ett extra val, och ingen har så mycket att förlora på det som den svenska borgerligheten.
Det tredje alternativet är att Alliansen i stället för sin nuvarande destruktiva och obstruerande hållning tvingas ta ett konstruktivt ansvar för Sverige, och försöka regera landet. Det är de längre ifrån än någonsin – sin senaste gemensamma budget lade de år 2014, och sedan dess har partierna bara glidit allt längre ifrån varandra i såväl sakfrågor som regeringsfrågan.
Det ställer frågan på sin spets: Är de borgerliga beredda att regera med stöd av Sverigedemokraterna? Är Annie Lööf och Jan Björklund beredda att ta Jimmie Åkesson i handen och ge honom ett avgörande inflytande över svensk politik? Det vore ett svek mot väljarna av episka proportioner – men som det parlamentariska läget ser ut har de ingen annan utväg. Det är vad de måste vara beredda att göra, om de faktiskt menar allvar med dagens misstroendeförklaringar.
Alliansen spelar ett högt spel – och allra störst skada åsamkar de förtroendet för politiker och det politiska systemet. Det tycks de vara beredda att offra för att uppnå sina egna syften.
Den fråga man måste ställa till dem i framtiden är: Var det verkligen värt det? Frågan är bara om man skulle våga lita på vad de än svarade – jag vet bara att mitt eget förtroende för den svenska borgerlighetens besked är så förbrukat att jag inte skulle lita på vad Anna Kinberg Batra sade, om hon så bara svarade på vad klockan var.