I ett debattinlägg i Dagens Nyheter redogör rikspolischefen Dan Eliasson och hans ställföreträdare Mats Löfving för vad de anser vara nödvändiga åtgärder för att polisen på ett effektivt sätt kunna motverka och förhindra terroristbrott i Sverige.
Somt är gott och klokt, och lika mycket som man måste berömma polisen för deras snabba och tydliga ingripande vid händelserna i våras, måste man berömma de steg som redan har tagits; bättre utbildade poliser är bättre poliser, och i en tid när såväl kriminella grupperingar som potentiella terrorister har möjligheten att skaffa sig tyngre beväpning än tidigare är det en självklarhet att polisens skydd och beväpning också förstärks.
Särskilt berömvärt är dock att fokus inte ligger enbart på det skarpa insatsläget, utan på utredningsarbetet. Om Finanspolisen lyckas strypa finansieringen till samhällsfarliga element är det ett oändligt mycket klokare och kostnadseffektivare sätt att förhindra såväl terrorismen som den grova brottsligheten än med dragna pickadoller.
Men om man alltså måste berömma polisen så långt, gäller det att dra öronen åt sig när det handlar om deras fortsatta krav på förändringar i lagstiftningen och särskilt av deras möjligheter till övervakning och digital informationsinsamling.
Ordet integritet används ofta i debatten, men nästan alltid som ett löst signalord i nivå med "värdegrund" eller "grundsyn." Ingenting kunde vara längre från sanningen.
Integriteten handlar i det här fallet inte om någonting mindre än om medborgarnas ställning och värde i förhållande till staten; vad får våra myndigheter lov att ta reda på om oss och göra emot oss utan att vi har godkänt det? Det är ingenting mindre än en av rättstatens själva grundbultar.
Därför är det av central vikt att vi i dessa frågor inte låter oss ledas av vår rädsla och vårt omedelbara behov av trygghet – i så fall gör vi oss själva en otjänst, förlänar terrorismen ett inflytande den inte har förtjänat och skadar vårt eget samhälle mer än de någonsin kunnat drömma om.
Bekymrande är också att Eliasson försöker föregripa motargument genom att beskriva det som avvägningar mellan olika samhällsintressen: "Kontroll av människors eventuella avsikter måste vägas mot personlig integritet. Fysiska hinder måste vägas mot tillgängliga stadskärnor. Prioritering av terrorism måste vägas mot myndigheternas övriga uppdrag."
Detta är helt riktiga observationer från Rikspolischefens sida – men eftersom det här är just frågor av intresse för samhället måstet dessa avvägningar görs just av samhället, inte av polisen.
Det ligger i varje organisations natur att vilja bevara och utöka sitt eget inflytande och verksamhetsområde, och det finns inte en polismakt i hela världen som inte önskar sig Att polisen önskar detta är således inte märkvärdigt – men vad som är det största samhällsintresset är inte deras sak att bedöma. Och nu är det viktigare än någonsin förut att vi andra inte förlorar jämvikten, och anammar den rent polisiära synen på våra medmänniskor och samhällsproblem.
Detta gäller inte bara i förhållande till de nyss framförda förslagen. Det gäller hela vårt politiska liv. Alltför mycket av den politiska debatten har under de senaste år som befinner sig på samhällets yttersta marginaler. Vi har betydligt större problem än så – och vi kan inte längre tillåta terroristerna att ha makten över våra tankar och vårt offentliga samtal bara för att de vill ha det så.