Under fredagsnatten fattade det polska parlamentet, dominerat av det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa, ett dramatiskt beslut: Samtliga domare i högsta domstolen ska gå i pension, och det faller på regeringens lott att ersätta dem. I ett land som sedan parlamentsvalet 2015 gjort en ytterst kraftig sväng åt höger och lämnat det övriga Europas demokratiska huvudspår är det ingen högoddsare att den kommer att fyllas med jurister väl förtrogna och lojala med regeringens politik.
Formellt är skälet att domstolsväsendet ännu aldrig befriats från inflytande från gamla kommunistsympatisörer – men för omvärlden framstår det bara som ett alltför tydligt svepskäl för att göra sig av med en obekväm kontrollinstans, utsträcka regeringens inflytande ännu mer och så ytterligare begränsa både rättstatens och demokratins ställning i Polen.
Det är bara en del av den oroväckande utvecklingen i Polen. En ny, mycket restriktiv abortlag paras med såväl inskränkningar som påhopp på den fria pressen och den politiska oppositionen; den unga polska demokratin lagstiftas steg för steg bort igen.
De europeiska grannländerna och den Europeiska Unionens institutioner har reagerat med kraftfulla fördömanden och hotelser om att införa inskränkningar av såväl landets rösträtt i ministerrådet som i de stora EU-bidrag som landet mottar årligen, men än så länge har ingenting hänt; hoten har varken genomförts eller fått Lag och rättvisa att ändra kurs.
Låter den historien bekant? I så fall är det för att den har utspelat sig förut i ett annat land i vårt närområde. Redan i min första ledare i den här tidningen – som praktikant hos Olov Abrahamsson under våren 2014 – kommenterade jag händelserna i Ungern, där vi har sett exakt samma utveckling sedan regeringspartiet Fidesz maktövertagande 2010.
Också där var det bland den nya regeringens första åtgärder att begränsa pressfriheten och skaffa sig inflytande över det förment politiskt oberoende domstolsväsendet – det är uppenbart att det Lag och rättvisa just nu gör i Polen till punkt och pricka följer den manual som den ungerske premiärministern Viktor Órban lämnat efter sig, och mycket riktigt är Ungern just nu det enda landet i EU som stöder den polska regeringens åtgärder.
Allra mest beklagligt är att det inte bara är regeringens agerande som är detsamma – utan också EU:s agerande. Man fördömer och hotar – men man skyggar från att använda de maktmedel som faktiskt står till buds, att beröva länderna rösträtten i ministerrådet och strypa det ekonomiska stödet.
Jag är inte ensam om att i många år ha kallat på den Europeiska Unionen att ta kraftfull ställning i fallet Ungern. Hade man gjort det i tid, är sannolikheten stor för att också den polska regeringen hade varit försiktigare med sina utmaningar mot rättstaten och demokratin. Nu har både Ungern och Polen synat bluffen och frågan vi måste ställa oss är vilket land som står näst på tur?
I en tid när de ryska maktambitionerna blivit uppenbara, och den nya amerikanska presidenten är både ointresserad av och oförmögen att inta sin traditionella, ledande ställning i omvärlden, har EU en central roll att spela i världen. Men hur ska man kunna axla den, om man inte ens kan bevara ordningen på hemmaplan?
Därför är det viktigt att den svenska regeringen tar tydlig ställning i frågan, och att vår linje gentemot de avfälliga EU-länderna är den hårdast möjliga. Bara så kan Europa bevara sin trovärdighet i världen – och bara så kan vi undvika att hamna i en union av odemokratiska stater.