Det är inte lätt att veta exakt hur man ska förhålla sig till det som just nu håller på att hända i det land som – oavsett om vi har tyckt om det eller inte – har varit dominerande i världen under det senaste århundradet, och som länge stått som garant för det vi har kommit att kalla frihet och demokrati.
Hur ska man till exempel förstå att det just nu pågår en politisk skandal som involverar såväl en rysk popstjärna, son till en av landets rikaste män, som mer eller mindre hemliga möten under Miss Universumtävlingen i Moskva 2013? Hur ska man överhuvudtaget begripa det faktum att världens mäktigaste man också sitter i wrestlingens hall of fame – och gärna jämför sina bedrifter på den arenan med dem i politiken?
Ja, hur ska man kunna ta till sig att det nästan varje dag händer eller avslöjas någonting som hade varit otänkbart för bara några månader sedan – men som nu bara är en del av ett ständigt flöde? Man vill fråga "Kan man verkligen göra så?" – men vet redan att svaret är: "Nej, men han gjorde det just."
Det är inte lätt – och för mig är det en klen tröst att jag inte är ensam om att förstå vad det är som händer. Förklaringarna pendlar mellan att den nytillträde presidenten faktiskt är så klåfingrigt oförutsägbar som han framstår, till att han skulle vara ett machiavelliskt geni som döljer sin verkliga agenda under buller och brus. Förmodligen stämmer ingen av dem – men också det är en klen tröst.
På samma sätt pendlar olika personer mellan olika känslolägen: Vissa drar sig undan nyheterna helt och hållet, och säger att det inte har något att göra med dem. Andra, och jag ska villigt erkänna att jag är en av dem, kan inte sluta följa varje utveckling i de olika skandalerna utan att vara säker på om de gör det för att de är fascinerade eller bekymrade över det som pågår.
Ytterligare andra, och de är flest, fortsätter som vanligt. De går till sina jobb, läser nyheterna och fortsätter att tänka och skriva som om världen hade varit densamma idag som den var igår. På sätt och vis är det rimligt – motstånd gör vi som vi alltid har gjort det: Vi bildar oss, vi skapar oss en uppfattning, vi organiserar oss och försöker skapa en opinion.
Samtidigt riskerar det förhållningssättet att bli, och är kanske redan, absurt. Som att vi fortsätter att spela på en gitarr som inte längre har några strängar, eller som om en rymdvarelse landat mitt på torget utan att någon låtsades om det; vi fortsätter bara som om allt hade varit normalt, fast det inte är det.
Problemet är att det praktiska förhållningssättet inte går ihop med de intellektuella, som är så mycket svårare: Vi kan fortsätta, men vi kan faktiskt inte riktigt förstå vad det är som händer just nu. Och det går faktiskt inte att fortsätta låtsas som om vi gjorde det.
Vi som har till jobb att skriva om vad som händer i världen är vana vid att kunna – eller låtsas kunna – förklara vad det är som händer. Vid att förhålla oss till en världsbild som är gemensam, fakta alla är överens om och spelregler som alla respekterar. Ja, vid att i alla fall de viktigaste aktörerna uppträder på ett rationellt och förutsägbart sätt – men det gör de inte längre.
Det första steget i att hitta rätt när man har gått vilse i en stor skog är att erkänna att man är just vilse, och inte tro att den trygga, vanliga vägen ligger bakom nästa krön. Kanske är det den insikten vi alla behöver göra just nu. För egen del vet jag i alla fall att jag inte har verktygen för att förstå, beskriva eller förutsäga det som händer nu. Och det gör mig – mer än någonting annat – både orolig och rädd.