Under söndagskvällen kommenterade statminister Stefan Löfven (S) för första gången den potentiella säkerhetsläckan som uppstått i samband med Transportstyrelsens upphandling av sina IT-system. Han var befriande tydlig, och kallade det som hade inträffat för ett haveri.
Fram till dess hade infrastrukturminister Anna Johansson (S) stått i rampljuset, men under den gångna veckan har frågor lyfts från såväl medier som opposition kring hur länge olika statsråd känt till utredningen mot Transportstyrelsens före detta generaldirektör Maria Ågren, och hur regeringens åtgärder och interna kommunikation i frågan har sett ut.
Därför är det välkommet att statsministern – först genom en kommentar till TT, och sedan genom en pressträff tillsammans med SÄPO, ÖB och Transportstyrelsen under måndagseftermiddagen – tar bladet från munnen, och klargör regeringens ställning i frågan.
Det blev nödvändigt inte minst eftersom oppositionen och Vänsterpartiet gjort klart att de är beredda att rikta misstroendeförklaringar mot ministrar – vilka de syftade på kunde eller ville de inte säga – med anledning av deras hantering av frågan.
I sig torde det knappast komma som någon nyhet – under hela våren har alliansen i olika omgångar kommit med olika utspel om vad som kanske, möjligen, eventuellt skulle kunna leda till misstroendeförklaringar från deras sida; nu tycks de mest glada och upphetsade över att ha hittat någonting relativt konkret att visa sitt misstroende för.
Själva sakfrågan är – som Stefan Löfven sade – ett haveri, men det är ett haveri från Transportstyrelsens sida. Att regeringen har avvaktat resultatet av den förundersökning som inleddes i januari 2016 är det däremot inte – det finns en anledning till att denna fråga briserat först nu, och det är att förundersökningen fram till förra måndagen var hemligstämplad.
Själva beslutet om att myndighetens IT-system skulle upphandlas fattades redan 2014, av den då sittande alliansregeringen – och om det är någonting som går förlorat i oppositionens envisa försök att politisera den här frågan och reducera den till vem som visste vad vid vilken tidpunkt, så är det den faktiska sakfrågan som står på spel här.
Hur ska vi hantera vår IT-säkerhet i framtiden? Hur ska man hindra att hemliga uppgifter hamnar i orätta händer? Hur ska svenska myndigheter förhålla sig till de risker som den digitala teknologin för med sig? Det är frågor som – i en tid där IT-attacker blivit ett allt vanligare inslag i den internationella politiken – blir allt viktigare för oss att ta ställning till som land.
Tyvärr är det frågor som inte nämnvärt verkar bekymra borgerligheten – de är mer intresserade av att plocka billiga politiska poäng, och reducera det som faktiskt är viktiga framtidsfrågor till en fråga om vem som till sist blir sittande med svarte petter.
I sig är det inte särskilt överraskande. De borgerliga partiernas kris gör dem benägna att prata om vad som helst, utom sig själva och vad de egentligen vill. Det har sedan länge blivit uppenbart bara att alliansen inte är ett sammanhållet politiskt alternativ. Det är inte så konstigt att de inte vill diskutera sakpolitik, när det enda som egentligen förenar dem är misstroendet mot regeringen.
Så förvandlas det som hade kunnat vara en politisk diskussion om en viktig sakfråga till politisk pajkastning. Det är ännu en demonstration av att borgerligheten saknar trovärdighet som regeringsalternativ. De fungerar ju inte ens som opposition.