En kväll i mars i år blev jag uppringd av ett okänt nummer. Jag väntade mig att det skulle vara en telefonförsäljare, och var beredd att avsluta samtalet så snabbt som möjligt – men redan innan jag hunnit säga "Tack, men nej tack." gick det upp för mig att de som ringde den här gången var MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. De var inte intresserade av att sälja någonting, utan av att veta hur min beredskap såg ut ifall Sverige skulle drabbas av en allvarlig händelse eller kris.
Jag svarade som man gärna gör, att jag upplevde mig vara väl förberedd, kanske till och med mer förberedd än de flesta. Jag har ju en ficklampa i garderoben, skafferiet någorlunda laddat med konserver och vet att vattnet i toalettens reservoar är färskt och går att dricka.
Det var först under samtalets gång som det gick upp för mig att jag inte var det minsta förberedd på att någonting skulle hända. Jag visste inte var närmaste skyddsrum fanns, inte hur länge man förväntades klara sig utan hjälp från myndigheterna och hade inte heller någon aning om mina egna skyldigheter i händelse av en allvarlig kris.
Det har jag – skam till sägandes – fortfarande inte. Det där telefonsamtalet kanske borde ha varit en väckarklocka, men i så fall hörde jag den inte. Jag har helt enkelt haft annat för mig, och varit tillräckligt upptagen med att hinna med allt det jag borde göra utan att tänka på vad som skulle hända om vi drabbades av en allvarlig kris.
Av reaktionerna på söndagens falsklarm, när signalen Viktigt Meddelande till Allmänheten ljöd över hela Stockholmsområdet, att döma är jag inte ensam om att vara oförberedd. Detsamma verkar gälla inte bara nästan alla Stockholmare, utan också flera av våra myndigheter; SOS Alarm lyckades inte skicka ut den signal som betyder "Faran över", och såväl MSB:s som Polisens hemsidor kraschade omedelbart under trycket från oroliga medborgare i jakt på information.
Det är inte bra. I ett verkligt krisläge är det allra viktigaste att så långt möjligt undvika panik, och det enda sättet att förebygga sådan är såväl snabb som tillförlitlig information. Det är av yttersta vikt att snabbt utreda och åtgärda de brister som här har blivit uppenbara – i allra bästa fall kan söndagens falsklarm göra oss alla en tjänst genom att uppdaga hur oförberedda vi hittills har varit.
En sådan reaktion är det minsta vi kan vänta oss av våra ansvariga myndigheter. Men faktum är att söndagens händelse ställer krav inte bara på dem, utan också på oss medborgare. Många tycks ha blivit lika tagna på sängen av Hesa Fredrik som jag skulle ha blivit, och att döma av de yrvakna kommentarerna på sociala medier var det inte många som visste vad larmet kunde betyda eller vad de skulle göra.
Det är i längden inte en hållbar situation. Det är som att år efter år befinna sig på en arbetsplats, och aldrig bry sig om att ta reda på var utrymningsvägarna finns. Informationen kan tyckas onödig eftersom man aldrig förväntar sig att ha nytta av den – men i en krissituation är det just den kunskapen som betyder allt.
Med handen på hjärtat – hur många av NSD:s läsare är väl förberedda på en allvarlig samhällshändelse eller kris? Hur många vet hur de ska agera, och hur många är beredda att ta ansvar för sig själva och för människorna runtomkring?
Beredskap handlar inte om att gräva ett eget skyddsrum eller lägga upp ett lager av konserver. Det handlar framförallt om kunskap, och att veta vad man ska göra om någonting faktiskt händer. Det är ett ansvar var och en av oss kan ta – och jag lovar att ta min del av det från och med nu.