Peter Hultqvist är min försvarsminister. Så enkelt och så tydligt uttryckte sig statsminister Stefan Löfven (S) under torsdagens pressträff i Rosenbad, och det finns goda skäl till att han bör fortsätta vara det.
Den tidigare Lulebon Hultqvist må ha varit något av en doldis för de stora massorna när han tillsattes efter valet 2014, men sedan dess har han på kort tid gjort sig ett namn. Vid hans tillträde var försvarspolitiken i stort sett nedmonterad – det talades allmänt om "enveckasförsvaret", och den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) kallade gärna försvaret för ett "särintresse."
Den tiden är nu ett minne blott. Hultqvist lade grunden för en blocköverskridande överenskommelse på försvarsområdet, löste försvarets rekryteringsproblem genom att återinföra en begränsad värnplikt och satte åter svenska styrkor på det strategiskt viktiga Gotland. Utöver det har han varit med om att ta fram en rad viktiga samarbetsavtal med både våra nordiska och europeiska grannländer.
Så har förtroendet återställts på många fronter: Såväl det säkerhetspolitiska etablissemanget som försvaret tycks ha återfått förtroendet för försvarspolitiken, och Sverige har återfått en del av sitt militära anseende utomlands. Och kanske ännu viktigare än så är att vi i Sverige har återfått förtroendet för försvarsmakten; i det är både försvarsförmågan och värnplikten en central del.
Serien av borgerliga misstroendeförklaringar var märklig politik redan på egen hand – men ännu märkligare är att det är just denna allmänt respekterade och framgångsrika politiker de väljer att rikta sitt misstroende emot. Det är också noterbart att Hultqvist enligt alla uppgifter som framkommit hittills agerat till punkt och pricka enligt de uppgifter som åligger honom.
Talande för oppositionens agerande är också att de vill att misstroendeförklaringen ska äga rum mitt under den största internationella övningen på svensk mark på över 20 år och samtidigt som ryska styrkor genomför den storskaliga övningen Zapad i Östersjön. Att vilja att landet i det läget står utan försvarsminister kastar onekligen ett udda ljus över dem som påstår sig måna om säkerheten framför allt annat.
Man ska vara rättvis – och i ärlighetens namn tror jag inte att Björklunds och hans allianskollegors avsikt var att missförtroendeförklaringen skulle landa samtidigt som dessa övningar genomförs. Förmodligen hade de så bråttom i sin iver att flytta den förhastade misstroendeförklaringen att tanken på att den sammanföll med Aurora och Zapad helt enkelt inte slog dem.
Den okunskapen vore inte heller särskilt smickrande för dem som gärna talar högt om rikets säkerhet. Tyvärr är den talande för deras agerande den senaste veckan – Jan Björklund vet inte vad som har läckt, och han vill inte veta det heller. Det han vill är att smida medan järnet är varmt.
Försvars- och säkerhetspolitiken är inte den enda utmaningen en regering har att arbeta med – det är inte heller den största. Men i en osäker omvärld blir den allt viktigare, och för dem som oroar sig över det svenska försvarets förmåga och framtid har det blivit väldigt tydligt vad 2018 års val står emellan.
Å ena sidan har vi en opposition som slirar på orden, blandar order med kontraorder hej vilt och använder försvarspolitiken som ett inrikespolitiskt slagträ. Å andra sidan har vi en populär och framgångsrik försvarsminister som har återinfört värnplikten, höjt försvarsförmågan från det borgerliga ”enveckasförsvaret” och återupprättat Sveriges anseende i omvärlden. Vem väljer du?