De senaste åren har flera riksdagspartier krävt att man ska riva upp delar av det svenska strandskyddet, och göra det tillåtet att bygga hus betydligt närmare vattnet än idag. Tanken är att man genom att göra mer attraktiv mark tillgänglig för nybyggnationer ska öka takten i bostadsbyggandet och så råda bot på bostadsbristen.
Kanske är det så, kanske inte. Jag tror nog att den svenska bostadsmarknaden och byggbranschen har betydligt allvarligare problem än så, och att en lösning på dessa problem kommer att kräva både större tankemöda och politiska insatser än så. Och ska jag vara helt ärligt låter detta som ett förslag som i första hand skulle gynna dem som antingen äger kustnära mark eller som är kapitalstarka nog att kunna förvärva den – för dem skulle det säkert vara trevligt att få uppföra en villa, eller varför inte ett extra sommarnöje, nära vattnet.
Så framställer man de besuttnas bästa som det bästa för alla, och så slår politiska partier två flugor i en smäll; de stryker en mäktig väljargrupp medhårs, och låtsas ha en bostadspolitik på en och samma gång. Det kan inte vara en överraskning för någon att strandskyddets största motståndare är de som en gång var det Moderata Samlingspartiet.
Med den saken får det vara hur det vill – de nya eller gamla Moderaternas bekymmer är gudskelov inte våra. Men det verkligt udda i detta, är att denna diskussion pågår samtidigt som och parallellt med att man i många svenska kommuner med kustlinje förstärker beredskapen, och försöker beräkna de långsiktiga konsekvenserna av den förväntade höjningen av de globala vattennivåerna.
Vi för diskussioner om att bygga hus intill vattnet, samtidigt som vi diskuterar hur vi ska kunna rädda de hus som redan ligger alltför nära vattnet. Nog för att vi vet att inget av det hus vi bygger kommer att stå kvar för evigt, och nog för att politiken liksom allt annat vi gör bär på sina egna, inneboende motsägelser – men detta är ändå i det starkaste laget. Så ställer den tillsynes harmlösa frågan om strandskyddet vår samtid i en blixtbelysning: Vi är alla på något plan medvetna om att världen som vi känner den håller på att förändras eller till och med förstöras av den globala uppvärmningen, men vi agerar ändå som om det inte hade varit så.
Man ska nämna saker vid deras rätta namn, och detta är varken mer eller mindre än absurt. Det är som om det som håller på att hända är alltför stort för att vi ska kunna hantera den med våra vanliga intellektuella verktyg. Alltså behandlar vi det som någonting annat, separerat från det vanliga livet. Problemet är bara att den globala uppvärmningen inte äger rum i ett parallellt universum, utan här och nu.
Den amerikanske, republikanske senatorn Jeff Flake berättar i en kommande bok att han – apropå den katastrof som pågår i hans land – har kommit på sig själv med att tänka: "Skulle jag kommentera allt presidenten twittrar skulle jag inte ha tid till någonting annat." Och medan han konstaterar att det i och för sig stämmer i sak, säger han att det är precis som om den bibliske Noah hade sagt till sig själv: "Skulle jag bara tänka på den där kommande syndafloden skulle jag inte ha tid att göra någonting annat."
Polarisarnas avsmältning är inget straff från ovan – den har vi åstadkommit på egen hand. Trots det verkar vi säga "Om vi skulle oroa oss över klimatet hela tiden, skulle vi ju inte hinna göra någonting annat." Det stämmer nog – hade vi oroat oss över det, hade vi nog inte funderat på att bygga hus intill strandlinjen i alla fall. Vem vet, kanske hade vi i så fall tänkt på att mänskligheten redan igår, den andra augusti, förbrukade sin "budget" av förnybara resurser för i år. Det var nämligen rekordtidigt – i år igen.