Under tisdagen utropade den irakiska regeringen seger i det långa och segdragna slaget om Mosul – norra Iraks största stad, som de senaste åren varit ockuperad av den islamistiska terrororganisationen IS. Det är naturligtvis goda nyheter att IS har besegrats, att organisationens dagar av allt att döma verkar vara räknade och inte minst att Mosuls hårt prövade befolkning äntligen får ett slut på stridigheterna. Nu kan vi bara hoppas på att den humanitära hjälpen når fram till stadens invånare, och att återuppbyggnaden och freden kan ta vid.
Samtidigt nås vi av nyheten att även stridigheterna i inbördeskrigets tycks vara på väg mot sitt slut. Efter en internationell överenskommelse har ännu en vapenvila påbörjats, och förhoppningen är att en ny runda förhandlingar kanske kommer att kunna leverera ett konkret resultat. Det är långt ifrån första gången man hoppas på det, och vägen till fred är lika svår som den är lång, men kanske börjar ett slut på det segdragna inbördeskriget skymta vid horisonten; efter sex års krig är det en fred som i så fall skulle bära utmattningens prägel.
Ett slut på dessa två långdragna och intimt sammantvinnade konflikter är välkommet – men det är knappast någonting att fira. Förutom den omfattande förstörelsen och det stora mänskliga lidandet, är konfliktens resultat efter så många år mycket litet; Syriens president heter fortfarande Bashar Al-Assad, och regionen är fortfarande ett instabilt maktvaacum där utländska stormaktsintressen bär det avgörande inflytandet men de etniska och religiösa motsättningarna är stora. Förutsättningarna för en fredlig och demokratisk utveckling i framtiden har knappast blivit bättre än de var för ett, tre eller fem år sedan.
Och om det alltså kan tyckas som om konfliktens lokala resultat är små, och skiftena i den regionala maktbalansen omärkliga eller obegripliga för den utomstående, så har konfliktens konsekvenser i omvärlden varit desto större. Vi har under de senaste åren sett en samvetslös diktator använda giftgas mot sin egen befolkning utan att omvärlden kunnat eller ens velat bestraffa honom på något meningsfullt sätt. Vi har sett flera länder gå under i inbördeskrig, utan att det internationella samfundet varit förmöget att ingripa med annat än ord. Ja, vi har på punkt efter punkt sett en ny, låg humanitär standard etableras där man inte längre bryr sig om att maskera att de mänskliga rättigheterna är helt underordnade den råa makten och det rena egenintresset.
Man skulle i ett ord kunna uttrycka det som att konflikten i Syrien och i norra Irak under de senaste åren har ställt världssamfundet på prov – och att det inte har klarat provet. Vilka illusioner vi än hade innan kriget i Syrien, om folkrätten, om krigets lagar och om de mänskliga rättigheternas okränkbarhet, har vi under och efter det varit tvungna att göra oss av med.
Flyktingströmmarna från konflikten har satt även vår politiska gemenskap, i Sverige och i den Europeiska Unionen, på prov. Det vore fel att säga att det var ett prov vi klarade. Tvärtom har det gjort oss mer splittrade än någonsin, och fått efterverkningar som ingen av oss är förmögen att överblick nu. Migrationen har bara varit en del av det som under de senaste åren fått Unionen att spricka i sömmarna, men det är en fråga som vi ännu inte har löst; vad vi än trodde om den Europeiska Unionens inflytande, ambitioner och syfte i den här världen har vi varit tvungna att omvärdera från grunden och hela vägen upp.
Konsekvenserna av ett sådant kollektivt politiskt och moraliskt haveri som hanteringen av konflikten i Syrien har varit är omöjliga att överblicka i dagsläget. De kommer att visa sig under de närmaste åren. Och även om man måste glädjas över att slaget om Mosul, så finns det inga vinnare här.