Statsminister Stefan Löfven (S) kan konsten att överraska. Han överraskade hösten 2014 genom att utlysa ett extra val när borgerligheten och Sverigedemokraterna fällde regeringens budget – och igår överraskade han genom att varken utlysa extra val eller avgå som statsminister, utan i stället ombilda regeringen.
Det var i motsats till förhandsspekulationerna, och hade du frågat mig innan, hade jag utan tvekan sagt att en ombildning var det sämsta av hans tre alternativ; det, tänkte jag, skulle lämna oss med en svagare regering och en svagare socialdemokrati.
Som statsminister har man emellertid ansvar för mer än sin regering och för sitt parti – man har i första hand ansvar för landet Sverige. Det var vad Stefan Löfven satte i första rummet i och med gårdagens besked – och efter de senaste dagarnas uppskruvade tonläge var det svalkande att höra en sansad och förnuftig röst.
Det råder ingen tvekan om att Alliansen agerat överilat, och med Sverigedemokraternas hjälp försatt Sverige i en allvarlig politisk kris. Det har lett till en lång rad spekulationer, men nu återställer statsministern proportionerna och gör vad som är bäst för landet.
Det är hans arbete och hans ansvar – och att han är beredd att ta det säger en hel del om honom som politiker, men ännu mer talande är faktiskt hur ensam han är om att göra det. Det borde stämma till eftertanke hos allmänheten, hos de politiska reportrarna och i synnerhet hos den politiska oppositionen.
Den svenska ekonomin går bra, och behöver även i fortsättningen en trovärdig regering. Regeringen arbetar just nu med infrastrukturreformer som kommer att forma hela landet på mycket lång sikt, och det är centralt att man lyckas slutföra dem under ordnade former.
Läget i omvärlden är oroligare än på trettio år, och försvarsminister Peter Hultqvist (S) har vunnit respekt för sitt agerande hos såväl försvarsmakten som våra samarbetspartners och över hela det politiska spektrumet. Att låta honom lämna i nuläget vore direkt oansvarigt.
Att dessutom göra det över ett informationsärende på ett annat departement vore ingenting annat än skandalöst – och om det är någonting som har blivit klart och tydligt av den röra som vi de senaste dagarna har befunnit oss i, så är det hur pressad, kortsiktig och fullständigt opålitlig det som en gång var Alliansen har blivit.
Det är motsägelsefullt att kalla till KU-förhör och ögonblicket senare rikta svepande misstroendeförklaringar utan att någonting nytt har framkommit. Det är kortsiktigt att göra sitt yttersta för att störta landet i politisk kris i en orolig tid för att tjäna sina egna politiska syften.
Till sist är det obegripligt att fyra partier som bara för en kort tid sedan lovade dyrt och heligt att de inte skulle ta i Sverigedemokraterna med tång, nu är beredda att följa deras ledning och rikta missförtroendeförklaringar mot landets regering. Så illa är det ställt med den svenska borgerligheten nu – Sverigedemokraterna går först, och de övriga följer lydigt efter.
De har behandlat såväl riksdagens som regeringens makt lättsinnigt, som leksaker och som verktyg i ett politiskt spel. Det är inte att visa respekt för eller värna om den svenska demokratin. Statsministerns välbalanserade besked ger dem en möjlighet att sansa sig och återkomma till ett sunt sätt att samtala och bedriva politik på. Vi andra kan bara hoppas att de tar den chansen – och glädjas åt att det än så länge finns politiker som är beredd att ta ansvar för Sverige, och som sätter landets bästa i första rummet.